Prostrationen

 
Vi har nått halvvägs nu. Ikväll, på fastans tjugoförsta dag, ber vi på nytt Efraim Syrierns fastebön i vespern. Efter varje del av denna bön gör hela församlingen en prostration, genom att nedfalla med huvudet mot marken. I ortodox tradition är prostrationen ett av de mest karakteristiska uttrycken för fastetidens gudstjänster.
Genom att påbjuda prostration framhåller kyrkan att kropp och själ inte får skiljas åt. Hela människan har fallit, och hela människan måste upprättas. Genom synden har kroppen fått herraväldet över anden. Kroppen skall inte föraktas eller besegras. Som en del av Guds avbild är den helig. Gud, den Helige, blev själv kropp. Fastan syftar till att återställa och rena kroppen till det själens tempel där Guds Ande gärna vill bo. Den kristna askesen är aldrig en kamp mot kroppen – den är en kamp i kroppen och för kroppens frälsning.
Därför måste omvändelsen omfatta hela människan. I prostrationen deltar kroppen i själens bön, och själen ber med hela kroppen.