Bekännelse på liv och död

 
Förändras tron när tiderna förändras? Hebreebrevet ger oss svaret: ”Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet.” (13:8) Tanken att vi skulle kunna bättra på den grund som lagts av apostlarna, trons ögonvittnen, är inget annat än hybris. Ändå gör vi nu och då våra försök.
När vi söndag efter söndag, med samma ord som använts sedan 300-talet och i gemenskap med kyrkan över hela världen, bekänner ”den tro som en gång för alla har anförtrotts åt de heliga”, är det inte för att vi skall ”tro rätt”. Vi gör det för att förbli i Guds vila.
Bekännelsen av vår heliga kristna tro rör sig inte om spetsfundigheter. Den är på liv och död. Grunden för vår tro är en person, och en relation till denne person. Allt handlar om att hålla sig nära Jesus. Men närheten till Kristus kan aldrig skiljas från bekännelsen till Jesus. Bara om Jesus Kristus är den som kyrkan sedan apostlarnas dagar bekänt honom vara, kan vi våga släppa taget om våra liv.
Därför är vår bekännelse grunden för vår vila. Och fastan en tid som kallar oss att återvända till den tro i vilken vi en gång blev döpta.