EKiBS

 
Descartes (1596–1650) syn på människan utgår från jaget (Jag tänker, därför är jag). En kristen antropologi utgår från den andre: Jag är älskad, därför är jag.
Det enda beviset för Gud är hans kärlek, yttrad i vår existens.
 
 

 
Om två dagar infaller den söndag som kallas septuagesima och anger att det är 70 dagar till påsk. De tre bibeltexter vi då lyssnar till i gudstjänsterna får hoppet att framträda i tydlig relief. De två första läsningarna, ur Vishetens bok och Filipperbrevet, bildar en länk mellan skapelse och uppståndelse som kastar ljus över det Jesus i söndagens evangelium kallar ”världens återfödelse”, eller med uttrycket i en annan översättning ”vid världsförnyelsen”.
Den första läsningen rymmer en ekologisk vision av hur allt Gud har skapat i grunden är gott. ”Du älskar allt som finns till och avskyr ingenting av det du skapat, ty du skulle aldrig gett gestalt åt något du hatade.”
Den andra läsningen påminner om hur Kristi död och uppståndelse utgör den arketypiska modellen för allt skapat. Allt som är skapat ”genom honom och till honom” äger löfte om att dela hans uppståndelse vid ”världens återfödelse.
 
 

 
Är människans roll i förhållande till skapelsen funktionell eller är den ontologisk? Svaret avgör hur vi ser på konsekvenserna av vad den ekumeniske patriarken Bartholomeus kallar ”den ekologiska synden”: är de moraliska eller är de existentiella?
Beskrivningen av människan som ”förvaltare” av skapelsen – i och för sig sympatisk – innebär ett etiskt förhållningssätt till världen. Om vi förstör naturen handlar vi omoraliskt. Men om människans förhållande till skapelsen är ontologiskt – om hon är ”skapelsens präst”, som kyrkofäderna uttryckte det – är följden av att vi förstör naturen att vi dör, vi upphör att existera.
Ekologin, hur vi förhåller oss till skapelsen, har att göra med vårt esse, vårt vara, inte bara vårt bene esse, vårt välbefinnande. ”Orsaken till den ekologiska krisen”, skriver den grekiske teologen Johannes Zizioulas”, är inte bristande etik utan brist på ethos.”
 
 

 
Tro är mer än tro. Det är att förhålla sig.
 
 

 
Ingen av Nya testamentets författare skriver så klarsynt och insiktsfullt om rädslan och kärleken som varandras antiteser som Johannes: ”Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan.” (1 Joh 4:17)
Medan kärleken föder medkänsla – den utger sig för den andre – föder rädslan makt.  Inget har bidragit mer till historiens tragedier än att ängsliga människor utsetts, eller utnämnt sig själva, till ledare. Det gäller politiskt, religiöst, inom yrkesliv och kultur eller andra områden. Sådana ledare blir maktspelare, eftersom makten är det redskap genom vilket de trycker undan sin egen rädsla och förtiger den bakom en mask av pondus. Det är en regel, inte ett undantag, att de självsäkraste ledarna är de ängsligaste.
Medan kärleken alltid försvarar den andres frihet att vara olik, har rädslan en inneboende misstro mot den andres annanhet. Maktens attribut är därför att exkludera och eliminera all olikhet. Den belönar lojalitet och bestraffar olikhet. Den är oförmögen till självkritik, och uppfattar varje form av kritik som opposition. Den har alltid ett färdigt svar och tillåter ingen anslutning med förbehåll. Medan kärleken betraktar världen ”som den är”, förmår makten endast se världen genom ideologins slipade prisma. Makten är därför oförmögen att ta in avvikande uppfattningar i sitt officiella manifest.
Kanske är makten aldrig mer förödande än i religiösa miljöer, eftersom den då utger sig för att äga sitt mandat från Gud. Men allt maktspel i Guds namn är en självmotsägelse. Ingen är så tydlig som Johannes med att kärlek inte är en egenskap hos Gud utan själva Guds vara: ”Gud är kärlek.” (1 Joh 4:16) Eftersom den fullkomliga kärleken utesluter rädslan, är det otänkbart för Gud att använda någon som helst form av makt i det skeende som förverkligar Guds vilja och uppenbarar Guds rike. Kärleken är alltid lågmäld, aldrig högljudd (”Han skall inte träta och ropa, ingen skall höra hans röst på gatorna”, Mark 12:19) Det yttersta uttrycket för denna orimlighet – absurditet, skulle någon säga – är korset. Den allsmäktige Guden tillgriper ingen annan ”makt” än kärleken, som per definition inte kan utöva makt, inte förmår att utesluta eller eliminera – då vore det inte kärlek.
Den enda form av uteslutning som därför är tänkbar i kyrkan är uteslutningen av själva möjligheten att utesluta, det vill säga av sådant som innebär ett avståndstagande från den andres annanhet.
 
 

 
När Sofia såg mitt ansikte, blev hon ljus av ömhet.
– Bli inte rädd. Det blir ljusare mot djupet. Först går du estetikens slipade vita marmortrappa ner. Sedan etikens stadiga grå av granit. Sedan klättrar du ned för religionens fladdriga repstege, som slutar i ingenting. Men då är du redan nere i det fullkomliga beroendet. Längre går det inte att komma. Du har ingenting att förlora. Var inte rädd.
Ur Martin Lönnebos roman Det visa hjärtat från 1989.
 
 

 
Benedikts regel handlar i grunden om en enda sak: stabilitet. Det vill säga, att bli kvar på samma plats med samma människor.
Med Rowan Williams ord: ”Självförnekelsens och askesens höjder består inte i tagelskjortor och bönevakor; de handlar om att i stillhet stå vid sidan av samma människa år efter år.”
 
 

 
”Till slut förlorade vi allt hopp om räddning”, skriver Lukas i den dramatiska skildringen av hur 276 personerna är på väg att gå under på Medelhavet. Just denna skildring, som utgör en litterär och dramaturgisk höjdpunkt i Apostlagärningarna, har valts till huvudtext i årets globala ekumeniska bönevecka för kyrkans enhet.
Varje år väljs böneveckans tema och bibeltexter av något av världens länder. I år har turen kommit till Malta, som alltså valt berättelsen om hur de skeppsbrutna tas emot av öns befolkning med öppen famn. Temat för årets ekumeniska bönevecka består av några ord ur Apostlagärningarnas tjuguåttonde kapitel: De visade oss stor omsorg.
Vad är det Lukas vill säga oss med sin berättelse om skeppsbrottet utanför Malta och den gästfrihet dessa öbor visar främlingarna som utmattade tar sig i land på deras strand? I en värld som bygger murar och kräver gränsvakter för att utestänga dem som stör oss är den ett profetiskt tecken som uppfordrar till generositet och medkänsla.
 
 

 
Det finns ingen plats på jorden där Gud är närmare än i människans hjärta. Ändå kan vägen dit vara lång. ”Den längsta resan är resan inåt”, skriver Dag Hammarskjöld. För att nå fram räcker det inte att bli stilla, man måste bli stillhet.
Därför hör korta hänvisningar, som den vi möter i dagens evangelium, till de viktigaste i Jesusberättelsen: Tidigt nästa morgon, medan det ännu var mörkt, gick han bort till en enslig plats, och där bad han. (Mark 1:35)
Den som förvärvat inre tystnad kan ta den med sig överallt. Men det vore absurt att tro att vi kan finna den inre tystnaden utan den yttre.
 
 

 
I början av januari firar kyrkorna i öst och väst, på delvis olika dagar, de tre stora kappadokierna: Basileios av Caesarea, Gregorios av Nazianzos och Gregorios av Nyssa, samtida med varandra under det gyllene 300-talet.
Ett av deras stora teologiska bidrag är innebörden av att människan är skapad till Guds avbild, till ikon av en Gud som inte är en solitär utan tre i gemenskap. I tron på Guds treenighet – en ”korsfästelse för tanken” som de gamla teologerna sa – ligger nyckeln till den mänskliga existensens gåta. Gud är inte först en och sedan många; han är en genom att vara många. Som Guds avbild blir människan sig själv endast i gemenskap. Den andre är hennes stora glädje, den som fulländar hennes liv, den utan vilken vi upphör att existera.
Det är denna glädje som berövas människan genom fallet och leder till att hon dör. Syndens essens är fruktan för den andre, som nu blir någon vi distanserar oss från. Olikhet identifieras med oenighet, den andres annanhet blir ett hot, inte en gåva.
Inkarnationen är Guds sätt att gå den andre, sin skapelse, till mötes. Han gör det genom att avstå från allt, och ger oss därmed en ”modell” för vårt eget människoblivande: att identifiera oss med och acceptera den andre utan att göra skillnad mellan de som är och de som inte är ”värdiga” vår acceptans. Märkta av fallet förmår vi endast detta, fullt ut, när Anden ges oss som gåva.
Utan den patristiska visionen av den heliga Treenigheten får vi svårt att ta till oss den radikala innebörden av vad det är att vara en person. Det är först när vi kan glädjas över den andres annanhet som vi blir personer, inte bara individer, menar de kappadokiska fäderna.