Ängsliga ledare

 
Ingen av Nya testamentets författare skriver så klarsynt och insiktsfullt om rädslan och kärleken som varandras antiteser som Johannes: ”Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan.” (1 Joh 4:17)
Medan kärleken föder medkänsla – den utger sig för den andre – föder rädslan makt.  Inget har bidragit mer till historiens tragedier än att ängsliga människor utsetts, eller utnämnt sig själva, till ledare. Det gäller politiskt, religiöst, inom yrkesliv och kultur eller andra områden. Sådana ledare blir maktspelare, eftersom makten är det redskap genom vilket de trycker undan sin egen rädsla och förtiger den bakom en mask av pondus. Det är en regel, inte ett undantag, att de självsäkraste ledarna är de ängsligaste.
Medan kärleken alltid försvarar den andres frihet att vara olik, har rädslan en inneboende misstro mot den andres annanhet. Maktens attribut är därför att exkludera och eliminera all olikhet. Den belönar lojalitet och bestraffar olikhet. Den är oförmögen till självkritik, och uppfattar varje form av kritik som opposition. Den har alltid ett färdigt svar och tillåter ingen anslutning med förbehåll. Medan kärleken betraktar världen ”som den är”, förmår makten endast se världen genom ideologins slipade prisma. Makten är därför oförmögen att ta in avvikande uppfattningar i sitt officiella manifest.
Kanske är makten aldrig mer förödande än i religiösa miljöer, eftersom den då utger sig för att äga sitt mandat från Gud. Men allt maktspel i Guds namn är en självmotsägelse. Ingen är så tydlig som Johannes med att kärlek inte är en egenskap hos Gud utan själva Guds vara: ”Gud är kärlek.” (1 Joh 4:16) Eftersom den fullkomliga kärleken utesluter rädslan, är det otänkbart för Gud att använda någon som helst form av makt i det skeende som förverkligar Guds vilja och uppenbarar Guds rike. Kärleken är alltid lågmäld, aldrig högljudd (”Han skall inte träta och ropa, ingen skall höra hans röst på gatorna”, Mark 12:19) Det yttersta uttrycket för denna orimlighet – absurditet, skulle någon säga – är korset. Den allsmäktige Guden tillgriper ingen annan ”makt” än kärleken, som per definition inte kan utöva makt, inte förmår att utesluta eller eliminera – då vore det inte kärlek.
Den enda form av uteslutning som därför är tänkbar i kyrkan är uteslutningen av själva möjligheten att utesluta, det vill säga av sådant som innebär ett avståndstagande från den andres annanhet.