Glädjen över den andres annanhet

 
I början av januari firar kyrkorna i öst och väst, på delvis olika dagar, de tre stora kappadokierna: Basileios av Caesarea, Gregorios av Nazianzos och Gregorios av Nyssa, samtida med varandra under det gyllene 300-talet.
Ett av deras stora teologiska bidrag är innebörden av att människan är skapad till Guds avbild, till ikon av en Gud som inte är en solitär utan tre i gemenskap. I tron på Guds treenighet – en ”korsfästelse för tanken” som de gamla teologerna sa – ligger nyckeln till den mänskliga existensens gåta. Gud är inte först en och sedan många; han är en genom att vara många. Som Guds avbild blir människan sig själv endast i gemenskap. Den andre är hennes stora glädje, den som fulländar hennes liv, den utan vilken vi upphör att existera.
Det är denna glädje som berövas människan genom fallet och leder till att hon dör. Syndens essens är fruktan för den andre, som nu blir någon vi distanserar oss från. Olikhet identifieras med oenighet, den andres annanhet blir ett hot, inte en gåva.
Inkarnationen är Guds sätt att gå den andre, sin skapelse, till mötes. Han gör det genom att avstå från allt, och ger oss därmed en ”modell” för vårt eget människoblivande: att identifiera oss med och acceptera den andre utan att göra skillnad mellan de som är och de som inte är ”värdiga” vår acceptans. Märkta av fallet förmår vi endast detta, fullt ut, när Anden ges oss som gåva.
Utan den patristiska visionen av den heliga Treenigheten får vi svårt att ta till oss den radikala innebörden av vad det är att vara en person. Det är först när vi kan glädjas över den andres annanhet som vi blir personer, inte bara individer, menar de kappadokiska fäderna.