En solmogen druvklase
Ett genomgående tema i tänkespråken från öknen är att fly. När Abba Arsenios var vid hovet och bad Gud visa honom vägen till räddning, hörde han en röst som sa: ”Arsenios, fly människorna så blir du räddad.” När han senare dragit sig undan till ett liv i ensamhet bad han igen med samma ord. Han hörde då en röst säga: ”Arsenios, fly, var tyst och lev i stillhet, ty i detta finns syndfrihetens rötter.”
Från Abba Moses kommer följande ord:
En människa som flyr från människor liknar en solmogen druvklase, men en som är tillsammans med människor är som en omogen druva.
Hur kan vi förstå, eller översätta, uppmaningen att ’fly människorna’ i dessa texter? Säger inte Antonios den Store i samma tradition att ”liv och död finns hos vår nästa”? Att förställningen om en andlig mognad åtskild från andra människor är en illusion?
I en sund och vital gemenskap finns alltid utrymme för människor att bli sig själva inför Gud. Men för att det ska bli möjligt krävs att vi distanserar oss från system som främjar konformitet, som låser fast oss i vanor och beteenden av dominans, projicering och manipulation. Att fly från andra människor kan vara att fly från de projektioner och förväntningar som andra lägger på dig och du på dem. Inte minst att fly från det myckna talandet.
Abba Makarios den store sade till bröderna i Sketis när han upplöste deras församling: ”Fly, bröder!” En av fäderna sade till honom: ”Fader, vart skulle vi fly bortom denna öken?” Abban satte fingret för munnen och sade: ”Fly från den här!” Sedan gick han in i sin cell, stängde dörren och satte sig.
Vad ökenfäderna gör oss uppmärksamma på när de talar om att fly och dra sig undan, är hur nödvändigt det är att avvisa strukturer som belönar likformighet. Det kan rentav krävas dramatiska uppbrott. Någon gång för att göra upp med föreställningar om den egna betydelsen, byggd på genvägar via andra människor. Det handlar inte om att fly från ansvar, från relationer eller från gemenskapen. Snarare är det ibland nödvändigt att fly just för gemenskapens skull.
Att fly från ’världen’ är, kort sagt, att skapa ett mellanrum till distraktioner som är på väg att bli ett allvarligt hot mot våra relationer.
En broder frågade Abba Esaias: ”Hur bör man leva stilla i sin cell?” Abban svarade: “Att leva i stillhet i sin cell innebär att överlämna sig själv åt Gud och att göra det man kan för att stå emot alla tankar som sås ut av fienden. Detta är att fly från världen.” Brodern sade: ”Vad är ’världen’?” Abban svarade: ”Världen är allt som stör.”