Ande och kropp: oupplösligt förenade

I själen står människans djupaste identitet skriven. Den bär på Guds avklarnade avtryck, allt det i oss genom vilket vi är medvetna om oss själva som ett ”jag är”. Ja, det är i själva verket den enda verklighet om vilken jag kan ha en absolut säker kunskap, menar Philip Sherrard.  

På allt annat kan jag tvivla. Men jag kan inte – såvida jag inte är en galning – tvivla på att själen är verklig, för själva frågan förutsätter frågeställaren.

Men på samma gång som själen, skapad odödlig och fylld av gudomligt ljus, konstituerar Guds avbild i människan, kan den vända sig bort från ljuset och fyllas av mörker. Den kan utsätta sig själv för främmande inflytanden och ledas bort från sitt eget centrum, ”så till den grad att den tas i besittning av den sataniska tron på den egna suveräniteten och därmed förnekar själva källan till sitt vara”, skriver Sherrard. Den moderna tidens försvar av förnuftets autonomi – cogito ergo sum, (jag tänker, därför är jag) – är, menar han, ett exempel på detta. Och när själen identifierar sig med sig själv, då blir den vår värsta fiende; det vi måste ”förneka”, och ”hata”, för att använda Jesu skarpa språk, och vars ”förlust” är förutsättningen för en nyfödelse.  ”Ty den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.” (Matt 16:25)

Det är denna befrielse och rening av själen från främmande influenser, så att den på nytt blir integrerad med sin inre källa, som är syftet med den asketiska och kontemplativa praktik som de andliga författarna talar om. Så dras den inre människan in i Andens transfigurerande ljus, in i den delaktig i Gud där hon ”är där Jesus är”: Jag är i Fadern och Fadern i mig (Joh 14:11).

Men, påpekar nu Philip Sherrard med eftertryck, det är inte bara människans själ som kommer under inflytande av Andens transfigurerande ljus, även kroppen får del av denna ”pånyttfödelse”. Sherrard skriver:

Även om kroppen får sin existens av materien – av jorden – och därmed på visst sätt är oavhängig själen, finns inte desto mindre ett oupplösligt samband mellan själ och kropp. Själen är aldrig kroppslös och kroppen kan aldrig vara utan själen. … Varandra förutan – om det nu vore möjligt – skulle varken själ eller kropp vara hela. De fulländar varandra; ömsesidigt förutsätter de varandra.

Och det är inte bara i denna vår dödliga tillvaro som kropp och själ är oupplösligt förenade. Som Philip Sherrard uttrycker det: ”De är oskiljaktiga även efter det vi kallar döden.”