Gyllene nålar

Öppnade är ångerns heliga portar, låt oss med fröjd gå in genom dem. 

Så inleds en av de bysantinska fastebönerna under den tid som nu tagit sin början. Det starka botmotivet under fastan förbinds med glädje, inte bedrövelse. Som François de Sales brukade säga: ”Ett bedrövat helgon är ett bedrövligt helgon.” Därför ber kyrkan i väst i sin liturgi på askonsdagen: Ge oss botfärdiga hjärtan, så att vi i bön och fasta vandrar korsets väg till påskens glädje.

Det botfärdiga hjärtat öppnar sig för den charisma som kallas Tårarnas gåva, en gråt väsensskild från sentimentalitetens tårar. Andlig urskillning kan vara en grannlaga uppgift inför en gråtande människa. Dostojevskij skriver om Fjodor Karamazov ”att han var ondskefull och sentimental och hade lätt för att gråta”. Det gäller att inte falla för gråten, den kan härledas till både himlen och helvetet. 

Den saliga sorgen begråter inte sitt eget öde. Den består av de ”tårar som lösgör själens fäste från det egna jaget”, för att tala med den rumänske filosofen Andrei Plesu. De föder därför medlidande snarare än självömkan. Johannes Klimakos, munken i Sinaiklostret på 600-talet, kallar dessa tårar ”gyllene nålar” eftersom de punkterar hjärtat med den kärlek som vidgar det för en söndertrasad värld.