Den naturliga människan

En röd tråd i Rowan Williams läsning av den östliga teologiska traditionen, i synnerhet den andliga litteratur med texter från 300-talet till 1300-talet som är samlade i Filokalia, är att frälsning – eller gudomliggörelse – definieras som den process som återställer naturen till vad den är skapad och tänkt att vara. All andlighet som gör människan onaturlig är en varningssignal.

Samtidigt som det finns en viss resonans mellan den antropologi vi möter i Filokalia och en del strömningar inom modern och postmodern filosofi – såsom en skepsis inför en alltför fixerad beskrivning av den mänskliga naturen – finns anledning till en viss vaksamhet, menar Rowan Williams. Vad som ofta är svårt för oss samtida att se är att när den kontemplativa traditionen värjer sig för statiska beskrivningar av människan, är det inte uttryck för en relativistisk människosyn utan snarare ett annat sätt att förstå sanningen. Han skriver:

Världen är verkligen som den är. Det finns ett ’objektivt’ tillstånd i universum, och detta relaterar i varje avseende till sin Skapare. Att leva sant handlar mer om att lära sig att leva som en medveten och oberoende del av denna ordning än att nå fram till en detaljerad och korrekt bild av den, än mindre av dess Skapare. Ett liv i sanning förutsätter därför receptivitet, något som inbegriper förmågan att läsa världen symboliskt – vilket inte innebär att på medeltida vis läsa den som en samling allegorier, men att förstå hur vi kan ta emot dess mångfald som en gåva från en fri och självutgivande Gud.

Det är här det grekiska begreppet nepsis kommer in i bilden. Det har innebörden vaksamhet eller nykterhet, en praktik som i synnerhet är nödvändig att utveckla i förhållande till det egna jaget, och är helt centralt i den filokaliska litteraturen. Genom nepsis övar vi upp vår förmåga att se vad olika känslor, förnimmelser och intryck gör med oss: blir de distraktioner som får mig att försjunka i mig själv och mina behov eller låter jag dem vara vad de är? Rowan Williams skriver:

I centrum för den filokaliska visionen är övertygelsen att det ideala tillståndet för en människa – det naturliga sättet att leva – uttrycker sig i en lyhörd öppenhet inför den andre, utan det våld som försöker dominera eller exkludera. För att på nytt citera Schmemann när han talar om den som är döpt in i Kristus: ”Världen är på nytt hans liv, inte hans död, för han vet vad han ska göra med den … allt som är oss givet är fyllt av mening och skönhet.”

Det säger sig själv att denna syn på det helt och fullt mänskliga får avgörande följder för vår förståelse av den gudomliga naturen. För att inte tala om vår uppfattning om det vi kallar helighet. Förutsättningen för att en människa ska bli ’naturlig’ är, menar Rowan Williams, “att hon är förankrad i den helige Andes liv”.