”Jag vet vad de får lida”

Bibeltexterna just nu, i gudstjänster och dagliga lektionarier, har en röd tråd: Det väntar en rening för jorden, så fullständig att den gamla jorden inte längre ”finns”. 

Den nya jorden är en förvandlad jord, så som den nya människan är en förvandlad människa. Därför liknar Jesus förvandlingen av kosmos vid en pånyttfödelse. Hela skapelsens elddop, dess dom, leder fram till ”världens återfödelse, när Människosonen sätter sig på härlighetens tron” (Matt 29:28).

Kanske är det först när Andens låga, till rening och upplysning, brinner i våra hjärtan som vi kan ta till oss Bibelns ord om den yttersta tiden utan att gripas av ångest ”vid havets och vågornas dån” (Luk 21:25). Pingstens eld och den eld som förtär hela jorden är elden i den buske ”som stod i låga utan att brinna upp” (2 Mos 3:2). 

Det är bara denna eld som kan göra oss ”frimodiga på domens dag”, framhåller kärlekens apostel (1 Joh 4:17). Eller med orden i Chrysostomosliturgins eukaristiska bön, att delaktigheten av Kristi kropp och blod ska skänka oss den helige Andes gåva så att vi vaksamma och nyktra kan komma inför dig med frimodighet, utan rädsla för dom och fördömelse.

Ur den brinnande busken ljuder Kristi röst till de plågade: ”Jag vet vad de får lida. Därför har jag stigit ner för att befria dem…” (2 Mos 3:7–8).