Psaltarcensuren

.

Herre, kämpa mot dem som kämpar mot mig,
strid mot dem som strider mot mig

Det är inte bara på fredagar som vi möter böner som den som inleder psalm 35 i dagens morgonbön i Tideböner under året. Hat, fiendskap, våld, hämnd och revansch är inga bimotiv i psalmerna. Man kan ibland få intrycket att psalmisten formligen är besatt av fiender och våldsamhet. Även i psalmer som ger uttryck för förtröstan och gudslängtan, där tillvaron tycks harmonisk och glädjefylld, kommer inte sällan plötsliga eruptioner av isande hat mot fiender. 

Det är kanske inte underligt att det liturgiska bruket av Psaltaren varit utsatt för censur i modern tid. Den liturgireform som i katolska kyrkan följde efter Andra Vatikankonciliet ansåg att det fanns avsnitt i Psaltaren som inte lämpade sig för tidegärden eller för gudstjänstbruk. Dessa utlämnades ur tidebönsböckerna. I Den Svenska Evangelieboken ingår numera ett stycke ur en psaltarpsalm varje söndag, men urvalet är till största delen sådant att det alltför stötande utelämnas. Underförstått: Den som ber och deltar i gudstjänster bör inte utsättas för utgjutelser mot fiender och böner som påkallar Guds hämnd. 

Men innan vi avfärdar de våldsamma psalmerna som främmande för en kristen, kan vi behöva ställa oss frågan om det vi upplever ”främmande” inte finns också hos oss själva. De psalmer som låter oss konfronteras med det våld vi alla bär inom oss, kan ge oss oundgängliga redskap på väg mot den svåra kärleken: den kärlek som även innesluter ovännen. Är det för att visionen om ett liv – och en värld – fritt från våld inte ska gå förlorad, som vi behöver Psaltaren i ocensurerat skick? I så fall är vi inte hjälpta av en apologetik som bortförklarar det svåra i texterna.