Vara där han är

Jag står vid dödsrikets rand … Du har drivit bort mina förtrogna … mitt lidande gör blicken skum.

I dag kan vi inte undgå Kristusprofetian i den åttioåttonde psalmen. Och det råder heller ingen tvekan om vem Jesus refererar sitt lidande till: ”Du låter dina bränningar slå över mig …”.

Kan Jesu förhållningssätt i sitt lidande ge oss vägledning i vårt? Innebär dessa böner att psalmisten – Kristus – menar att Gud ligger bakom det som drabbat dem? Inte nödvändigtvis. Men här möter vi en andlig och teologisk tradition – det hebreiska folkets – med en självklar tro att allt har sin början och sitt slut i Gud. Inte ens en sparv faller till marken utanför Gud blick, som Jesus säger. Och om Gud ser, måste han väl också ställas till svars? ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?”

Långfredagen är inte en dag för Jobs vänner, beskäftigt upptagna av att hitta en förklaring till andras lidande. Det är en dag som inbjuder oss att stå kvar vid korset, inför ett ogenomträngligt mysterium, och avvisa frestelsen att ”försöka förstå”. Viktigare än att förstå är att vara där Jesus är. Som vi hörde honom säga i sitt avskedstal i går kväll: Jag vill att ”ni skall vara där jag är” (Joh 14:3). Att vara där han är kan någon gång vara att dela hans övergivenhet och död. Men är vi där han är – han som säger ”Jag är i Fadern och Fadern i mig” (Joh 14:11) – då kan döden inte hålla oss i sitt grepp ens när den inträffar. ”Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte kan döda själen.” (Matt 10:28) Eller med munkfadern Aimilianos ord: ”Verkligt fria blir vi först när vi ger upp tanken på att befrias från lidandet, eftersom sann frihet och sant liv kommer ur en rätt förhållande till Gud.” 

I sin bok Psalms and the Life of Faith kommenterar arkimandrit Aimilianos, som i många år var igumen för Panteleimonklostret på Athos, vad som kan tyckas förvånande: hur bedjaren i psalm 88 vänder sig till Gud trots att han inte förväntar något från Gud. Inte minsta antydan till en väntande befrielse, läkedom eller frälsning går att skönja i denna långfredagspsalm. ”Likväl förblir kommunikationen med Gud obruten ända till slutet”, skriver arkimandrit Aimilianos. Precis som mellan Sonen och Fadern på korset. ”Trots att han inte ser så mycket som en glimt av himmelriket, förblir Gud allt för honom, den han igen och igen vänder sig till.” Det enda som betyder något, för psalmisten och för Jesus, är att vara där Gud är.

Aimilianos av Panteleimon betonar att en psalm som denna kräver ett stort mått av insikt och urskillning. Varken psykologiska, sociologiska eller filosofiska analyser eller teorier kan hjälpa oss att tränga in i dess djupare mening: ”Först i det ögonblick vi accepterar döden, kan vi ta emot livet.” 

Sätter Athosmunken här ord på långfredagens avgörande hemlighet? Psalm 88 har en självklar plats i kyrkans gudstjänst denna dag. I den ortodoxa liturgin beds den alltid under långfredagens aftongudstjänst. I Ekumeniska Kommunitetens tidegärd ber vi den i dag i completoriet. Denna kväll, när Jesu döda kropp tagits ned från korset och lagts i en grav, skildrar den åttioåttonde psalmen inte bara diktarens historia i antikens Israel. Vi hör Kristi röst. Du har störtat mig ner i graven, i det mörkaste djupet. Hör vi också vår egen? Mänsklighetens?

Psalm 88 rymmer varje själs historia. Och om inte min egen existentiella position är vid ”dödsrikets rand” just nu, kan psalmen hjälpa mig till djupare medkänsla med dem som befinner sig där. Psaltaren kallar oss att göra den andres smärta till vår egen, att be för dem som plågas av ångest, som famlar i livets labyrint – i synnerhet de som inte själva ber. Det är också att ”vara där han är”.