När Gud döljer sig

Psalm 22 ingår i ett större sammanhang i Israel där den stora frågan är om man kan lita på Gud. Är Guds trofast? Står Gud bakom sina löften? 

Det är inte minst förlusten av Jerusalem och exilen i Babylon på 500-talet f Kr som får det att bränna till kring dessa frågor. ”Varför har du glömt oss helt och övergivit oss för alltid?” lyder anklagelsen i Klagovisorna (5:20) i efterdyningarna av att Jerusalem lagts i ruiner. Men detta angrepp mot Gud motsägs i en profetisk utsaga i Jesajaboken, som citerar just den aktuella versen ur Klagovisorna:

Sion sade: ”Herren har övergett mig. Gud har glömt mig.” Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om hon skulle glömma, glömmer jag aldrig dig. (Jes 49:14–15)

Gud accepterar inte beskyllningen att han skulle överge sitt folk, utan försäkrar tvärtom sin trofasthet. Men lite längre fram ger likväl den profetiska poesin den anklagande delvis rätt.

Ett kort ögonblick övergav jag dig, men i stor kärlek tar jag dig åter … Jag dolde mitt ansikte för dig i häftig vrede för ett ögonblick. (Jes 54:7–8)

Ur Guds egen mun får vi det nu bekräftat. Det händer att Gud döljer sig. Och samtidigt en försäkran om att förbarmande – inte övergivande – är Guds slutord.