Drama på liv och död

Det är nu, när vi låter vår desorienterade själ adressera Gud, som någonting börjar hända. Rörelsen från desorientering till nyorientering är alltid lika överraskande. Det var inget vi kalkylerat med eller ens förväntat. Inte heller innebär det en återgång till det tidigare normala, att allt blir som förr. Den gudomliga repliken stavas uppståndelse, inte upprepning. ”Se, jag gör allting nytt.” 

Upplevelsen av att våra liv inte bara rymmer ett ofrånkomligt kors utan även en oväntad uppståndelse, ges också ett språk i Psaltaren. ”Lova Herren, min själ, hela mitt jag vill prisa hans heliga namn! Lova Herren min själ, minns allt det goda han gör.” (Ps 103:1–2) Eller som i psalm 30 med dess tacksamma förundran över Guds ingripande som till sist gjorde allting väl: ”Jag vill lovsjunga dig, Herre, ty du drog mig upp ur djupet och lät inte mina fiender triumfera. Herre, min Gud, jag ropade till dig, och du gjorde mig frisk.” (Ps 30:1–2)

I det språk som växer fram när livet tar en ny och oväntad vändning, tackar vi inte bara livet. Vi tillber honom som gett oss livet tillbaka. I våra egna liv firar vi den advent som väntar världen. I förtid kan vi stämma in i de psalmer som förkunnar Guds herravälde: ”Förkunna bland folken, Herren är konung! Världen står fast, den kan inte rubbas.” (Ps 96:10) Eller i psalm 97: ”Herren är konung! Må jorden jubla, de fjärran kusterna glädja sig.” ((Ps 97:1) Och samtidigt behöver vi alltid vara medvetna om att det finns dem i vår närhet som ännu inte kan instämma i psalmer som dessa. Alltför förlamade av det som drabbat dem, finner de här inget som svarar mot den egna livskampen. 

Samspelet mellan Psaltaren och vårt eget öde gör att bägge – såväl psalmerna som vi själva – befinner sig i ständig rörelse. De etthundrafemtio psalmerna i den hebreiska Bibeln utspelar sig inte i ett vakuum, men i en pågående historia av död och liv där Gud inte upphör att ingripa. Det är inte en samling böner och sånger för människor i vars tillvaro allt går sin gilla gång. Som Walter Brueggemann kommenterar: ”Sådana människor bör tryggt hålla sig till Ordspråksboken där livet fortgår programenligt.”

Men det är få av oss som har det så. Och skulle vi känna igen oss i en liknande beskrivning kanske vi behöver fråga oss om vi mist kontakten med vad som verkligen pågår i våra liv – och i vår värld.