Utväljandets mysterium
Som teologiskt fenomen är Israel en besynnerlighet och ett mysterium. Ett folk vars existens i Främre Orientens värld – geografiskt, sociologiskt och politiskt – är helt avhängigt Guds suveräna beslut och handling. Israel blir till genom ett gudomligt dekret. Detta outgrundliga och oåterkalleliga initiativ skildras i två stora berättelser: historien om Israels förfäder i Första Moseboken 12–26 och historien om befrielsen ur Egypten i Andra Moseboken 1–12.
Gemensamt för de två initiationsberättelserna när Israel blir till som folk, är att de människor i vars liv Gud ingriper saknar både framtid och hopp. Men genom ett ord från Guds mun förändras situationen dramatiskt för de ofruktsamma och de ofria. När Israel senare begrundar sin tillblivelse som folk ges inga förklaringar till dess existens. Den enda ”förklaring” vi kan höra består av häpnad och tacksamhet. Israels existens som folk är uteslutande rotat i Guds utfästelse. Denna medvetenhet om sin egen tillkomst blir i Israel ett ämne för återkommande begrundan.
Tanken på ett folks särskilda utvaldhet har inte sällan uppfattats som problematisk i Bibeln. I Israels självförståelse är denna utvaldhet aldrig något som skapar förlägenhet, inget man känner behov av att ursäkta eller förklara. Israel accepterar sin roll som ”sär-skild”. Profeterna är de som klarast ser hur utvaldheten inte innebär exklusivitet, och varnar därför sitt folk för förmätenhetens subtila frestelse. I profetlitteraturen, allra tydligast hos Jeremia, intar ”folken” en framträdande plats. Gud har hela mänskligheten i blickfånget när han utväljer Israel.
Förbundet blir den ”rubrik” under vilken Israels självförståelse som folk i relation till Gud tar gestalt. När Herren själv definierar innebörden av det förbund han ingått med Israel, säger han: ”Ni skall vara mitt folk och jag skall vara er Gud.” (Jer 30:22, 31:33, 32:38) Förbundet är ett kärleksavtal som innebär en ”genuin ömsesidighet” för att låna ett uttryck från Emmanuel Levinas. Det är ett förbund mellan två som överlåtit sig åt varandra.
Lagen – Torah på hebreiska – blir inte begriplig om den inte redan när den ges på Sinai placeras i kärleksförbundets sammanhang. Förbundet är en relationell pakt. Bland alla stereotyper av judisk tro som präglat kristnas läsning av Gamla testamentet, har ingen varit mer seglivad än föreställningen om judisk ”legalism”. När ”kristen nåd” ställs mot ”judisk lag” skapas en karikerad bild som den troende juden knappast skulle känna igen sig i, och som därtill tenderar att omtolka Jesu självklara tal om kärlekens lydnad.
All hängivenhet kan slå över i legalism, det gäller juden såväl som den kristne, men lika sant är att en kärlek utan förpliktelser omöjligen kan leda till trofasta relationer. Det räcker att lyssna till psalmerna för att inse att den fromme juden varken drivs av skuld, rädsla eller tvång i sitt förhållande till Gud. Det är den kärlek som sammanfattar buden som är trons horisont, drivkraft och glödande centrum även i det första förbundet.