Ingen frihet är större

 
Den teologi som trehundratalets kyrkofäder utvecklade om att människan är kallad att ”bli Gud” avser inte människans natur. Den delar hon med myggan och antilopen, som skapade varelser kan vi aldrig dela Guds natur som är evig.
När människan kallas ”Guds avbild”, syftar det inte till hennes vad utan till hennes hur. Vi är inte vad Gud är och kan aldrig bli det. Men vi är skapade att likna Gud i hur vi lever: som personer överlåtna åt den andre i kärlek.
Kärlek är inte en känsla eller stämning som utgår från naturen, såsom blomman från trädet. Kärlek är en relation som gör oss till personer, så som Gud är person. Människan som Guds avbild kan bara förstå sig själv, och vara sig själv, när hon går ut ur sig själv den andre till mötes.
Verklig frihet är den frihet vi upplever när vi lever så som Gud lever. Att i denna mening ”bli Gud” – vad de grekiska fäderna kallades theosis (gudomliggörelse) – är därför identiskt med att bli fri att ”vara sig själv”. Ingen frihet är större än den vi erfar när vi avstår från det egna och öppnar oss för den andre.