Gudsbildernas rening

 
De följde det som var tomhet och blev själva idel tomhet. (2 Kung 17:5)
En kort recension av tidsläget bildar bakgrund när vi öppnar Jesajaboken. Man blir det man följer. Krönikorna över de århundraden som följt efter att det stolta Israel på 920-talet f Kr fallit sönder som en rutten frukt, är en bitvis fasaväckande historia. En genealogi över de skändligheter människan är kapabel till.
Men efter några pinade sekler infinner sig äntligen en lättnad. Ut ur mörkret, i mitten av 700-talet, träder Jesaja, seende bland alla blinda, fursten bland poeter i den hebreiska Bibelns värld. Och med honom en Gud som vi kan tilltala med stor bokstav: vår Skapare, vår Befriare, vårt enda Hopp. Aldrig mer en gud som är en spegelbild av människan när hon är som värst.
”Den kristne måste urskilja vad som är förvanskade bilder av Gud, formade av troende som i sina liv kände av våldets verkan och följder”, skriver Enzo Bianchi. ”Det måste tydligt sägas”, tillägger han: ”Bibeln rymmer en lång historia där gudsbilderna genomgår en rening.”