Att odla kontemplativa vanor
En ekumenisk spiritualitet för vår tid behöver vara kontemplativ, står det i Ekumeniska Kommuniteten i Bjärka-Säbys regel. Vad menar vi egentligen med det?
Chiara Lubich, grundare av den världsvida Focolarerörelsen, talade ofta om den kristna kallelsen som en kallelse ”att göra sig till ett” – ett med den korsfäste, ett med världens trängande behov, ja, med all mänsklig bortvändhet från Gud.
En så djupgående enhet är inte möjlig utan ett medvetet odlande av kontemplativa vanor, rutiner som leder oss allt längre in i Gud. Chiara Lubich skriver: ”De som lever i enheten … lever genom att ständigt låta sig föras längre och längre in i Gud. De kommer ständigt närmare Gud … och ju närmare de kommer honom, desto närmare kommer de sina bröders och systrars hjärtan.”
De kontemplativa vanorna rensar bort varje oreflekterad överlägsenhetskänsla gentemot andra människor, och därmed varje tanke om att vi inte skulle ha något att lära av dem. Ett genuint kontemplativt liv visar sig i att vi ständigt frågor oss vad våra bröder och systrar – även dem vi lever åtskilda från – har att förmedla till oss.