När den omöjliga bönen blir möjlig

 
Inför pingsten medger Paulus det omöjliga i att be. ”Vi vet ju inte hur vi bör be” (Rom 8:26). Det är just denna smärtfyllda insikt om vår oförmåga, som kan ge utrymme för Anden att gripa in och be i oss.
Den brittiska prästen Sarah Coakley skriver i den böneskola hon inleder i tidskriften Pilgrims jubileumsnummer som utkommer veckan efter pingst:
Bönen är alltså omöjlig, men bara med mänskliga mått. Den blir möjlig, och mer än så: den blir den elektriska livlinan för hela min existens, när jag inser att jag inte kommer till bönen för att påminna Gud om något han kanske har glömt, eller berätta för honom om något jag sett på nyheterna och som han kanske har missat, utan för att förbereda mig för att ta emot den gåva som han alltid redan överräcker åt mig – honom själv.