Den korsfästes epikles

 
I slutet av bokens första avdelning, tre kapitel samlade under rubriken Facing evil and suffering, återvänder fader Bobrinskoy på nytt till Jesu bön på korset, som han kallar ”en sann epikles till Fadern”.
I den korsfästes bön – ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör” – frambär Sonen sin slutliga förbön för världen, en bön som ljuder genom seklerna. Det är den nye Abels bön vars blod ”ropar till Fadern” (1 Mos 4:6). Bönen från korset gäller för alla tider och alla platser, från begynnelsen till tidsåldrarnas slut. Här ber Jesus också för oss. Som Bobrinskoy skriver: ”Minsta vägran att ta emot hans kärlek förenar oss med dem som korsfäste Jesus.”
Eftersom Fadern är den sårade, är det hans förlåtelse vi behöver ta emot. Här möter vi ett tema som är centralt hos kyrkofäderna: Fadern är allt annat än oberörd inför det som utspelar sig på korset, hans medkänsla är ett med-lidande; han lider av det ”kärlekssår” som tillfogats honom, ett lidande som blir som djupast när hans egen son, som han av kärlek sänt till världen, lider döden på korset.
Vad innebär det när Fadern besvarar Sonens bön att förlåta oss? När Gud förlåter utplånar han synden och helar oss. Det som var, finns inte längre. Kristus är Lammet som tar bort synden. Och när den är borttagen ser Fadern inte längre vår synd. Dessutom skapar han ett nytt hjärta (Ps 51:12). ”Bara Gud kan ge sådan förlåtelse”, skriver Bobrinskoy. ”Bara Gud kan utplåna synden så att den inte längre existerar.”