Och allt ska bli väl

 
Adventstidens språk är poesin. Nu gör fursten bland poeter i Bibeln entré och tecknar en ”omöjlig” framtid.
Då ska vargen bo med lammet,
pantern ligga vid killingens sida.
Kalv och lejon går i bet
och en liten pojke vallar dem.
(Jes 11:6-7)
Poesin spränger all logik. Den öppnar mot en verklighet som förnuftet avfärdar som irrationell och ovetenskaplig. Poesin är omstörtande. Gamla motsättningar och fiendskaper, alla teorier om den starkes överlevnad, vänds upp och ner. Trons människor har alltid skapat poesi. När Israels folk korsat Röda havet skapade Miriam poesi. Medan männen släppte utredningar sjöng Deborah och Hanna och så småningom Maria på poesins tungomål när det gick upp för dem att Gud är en Gud som gör det omöjliga.
Den bibliska poesin förbereder oss för en framtid där allt ska bli väl. En läkt och försonad värld. I advent får vi lägga åt sidan alla PM, dagordningar och rapporter som vi skickar mellan varandra för att ge intryck av kontroll.
Advent är tiden att härbärgera en ny och djärv poesi. ”Vad inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom.” (1 Kor 2:9)