”Vad har vi för nytta av…”

 
Det finns en grundläggande likhet mellan det kristna lärjungaskapet och konsten. Bägge är en påminnelse om att det finns sådant som har ett egenvärde. Som inte kan instrumentaliseras, inte underordnas nyttotänkandet: ”Vad får jag ut av det?”
Att allt ska vara nyttigt har blivit en så självklar del av vår kultur att vi inte längre reagerar över hur vi resonerar när vi frågar oss vilka resultat en handling eller ett beslut leder till.  Även i relation till Gud griper detta tal omkring sig. Vad får vi ut av att tro, att be, att fasta? Frågan är fel ställd. Låt oss vid julfastans inledning en gång till lyssna till orden ur profeten Malakis bok som avslutade förra veckan i vårt lektionarium:
Ni har använt starka ord om mig, säger Herren. Då säger ni: ”Hur har vi talat om dig?” Ni har sagt: ”Det är meningslöst att tjäna Gud. Vad har vi för nytta av att rätta oss efter vad han har befallt och gå i säck och aska inför Herren Sebaot?” (Mal 3:13-14)
Inte heller fastan kan göras till instrument för nyttan. Den som fastar klokt förvaltar sitt liv, sin kropp, sina ägodelar, sina relationer och hela Guds skapelse till Guds större ära.