Bönesvaret uteblev
Ensam i det becksvarta mörkret i en cell i tyrannens borg, ber Johannes döparen den sista morgonen av sitt jordiska liv:
Ryck inte bort mig med syndarna,
ge mig inte en mördares död.
(Ur första psalmen i laudes den 29 augusti, Ps 26)
Hans bön blir inte besvarad. Inför sin egen avrättning måste han helt ensam möta den svåraste av alla prövningar, den som får en att förtvivla om Guds godhet. Johannes har inte gjort något som motiverar ett straff, bara varit omutligt sann mot sitt samvete. Han är oförvitlig och hans lidande är oförskyllt.
Psaltaren är fylld av böner där en oskyldigt lidande människa ropar ut sin förtvivlan utan att någon bönhörelse finns i sikte. Allt lidande är ett mysterium, oåtkomligt för analys. Det enda som kan göra lidandet uthärdligt är Guds kärlek. Det enda som gäller i liv och i död är Guds trofasthet. Gud kommer inte att svika sina löften. När bönesvaret uteblir är det själva överlåtelsen i stunden som utgör trösten. ”Fader i dina händer lämnar jag min ande.”