Sommarläsning (VIII)
Häromdagen plockade jag fram en tio år gammal bok: Jordens och själens överlevnad av Stefan Edman och Martin Lönnebo (Cordia 2008). Efter 140 sidors läsning står det klart: om det är någon gång denna bok ska läsas är det nu. Bokens undertitel lyder: En brevväxling från 2018. Stefan Edman ger en lägesrapport på de inledande sidorna:
I går fanns inte en droppe kvar i vår torpbrunn, solen stekte och vi flämtade vid kaffebordet ute på ängen. Idag känns det som om hela Kattegatt ramlar ner över oss, det har smattrat mot stugväggen från bittida. Tvära kast, här i det lilla som ute på den stora brutala klimatscenen. Vädergudarna är extremister, sedan länge.
Biologen och naturskildraren Edman avslutar sitt första brev till biskopen med ett konstaterande och en fråga: ”Vartenda barn vet att Moder Jord svettas i feber. Tror du att vi kan rädda henne?”
I denna ”science fiction-brevväxling” blandas fantasi med fakta och naturvetenskap med teologi och filosofi. En bit in i boken inträffar en ofattbar katastrof, Meganinon. Tjugotvå stora städer, däribland Dacca och Jakarta, ligger i ruiner. Femhundra mil kust har blivit det rasande oceanvattnets rov i Sri Lanka, Indien, Östafrika och Florida. En FN-kommitté har beräknat Sveriges del av klimatflyktingströmmen till två och en halv miljon, som en första insats. Hur kommer detta att påverka värdar och gäster? ”Det är risk för att vettlösa idéer får fäste i vår rädsla och vårt trångmål”, anar biskopen.
Just som jag börjat läsa Stefan Edmans och Martin Lönnebos brevväxling ”från 2018” skriver författaren och journalisten Magnus Linton i Dagens Nyheter (24 juli 2018) om hur delar av jorden är döende i klimatförslitning, allt medan flygen fortsätter att gå som skottspolar mellan världens storstäder. Med fokus på världens växande megastäder kommenterar han en bok av den amerikanske professorn Ashley Dawson, Extreme cities – The peril and promise of urban life in the age of climate change:”I dag framstår de urbana noderna allt mer som okontrollerbara brännpunkter i en ny tid av klimatdriven sårbarhet.” Dawson konstaterar hur två tredjedelar av alla städer med mer än fem miljoner invånare till stora delar är belägna i lågt liggande kustregioner; två miljarder människor bor i befolkningscentra där risken för katastrofala översvämningar är påtaglig eftersom det är troligt att havsnivåerna kommer att höjas flera meter inom 50 till 150 år enligt ledande klimatologer ”Att städer som Miami och Jakarta står kvar om hundra år bedömer många som osannolikt.”
Två dagar senare – 26 juli – lyder rubriken i Dagen Nyheters huvudledare: ”Apokalyps nu?” Tidningen citerar långa avsnitt ur Uppenbarelseboken, varnar för fanatism men manar samtidigt till besinning: ”Det finns all anledning att lyssna på våra inre varningsklockor; ta personligt ansvar för den egna livsstilen och verka för att politiker och andra makthavare tar sig an de uppgifter som klimatkrisen skapar på ett förnuftigt och konstruktivt sätt.”
Är det en pessimistisk bok Stefan Edman och Martin Lönnebo skrivit? I så fall en ”provokativ pessimism”, som filosofen Henrik von Wright kallade den attityd som med bevarad framtidstro kritiskt analyserar osunda förhållanden och ordinerar den beska medicin som krävs för patientens tillfrisknande. Det är nämligen just vad Edman och Lönnebo gör i sin gemensamma bok.
Och vad är receptet? ”Inför hotet om massfattigdom och klimatkris, pandemier och kärnvapenkrig finns det inga recept för den enskilda nationen, bara gränsöverskridande, gemensamma lösningar. Vi måste ta klivet från den lokala till den globala byn.” Och framför allt: ”Om vi ska kunna rädda jorden”, svarar biskopen på biologens fråga, ”måste vi börja med att rädda själen.” Om politiska och ekonomiska förändringar ska bli långsiktigt hållbara måste de grundas i vårt mentala universum. För människan är sina värderingar.
Jordens och själens överlevnad – leta upp den och läs den, sök den om inte annat på antikvariat eftersom den sedan länge är slut hos förlaget – är mer än en glödhet samtidsstudie. Det är framför allt en bok om hopp. Och om behovet av andlig fördjupning. Författarna skriver:
Hoppet får inte vika från mänskligheten i denna ödestid, vi måste återerövra all besinning och all söndersmulad framtidstro som står att finna. För detta behöver vi den inre friden.