Vår frihetskamp

 
När det kommer till fastan kan vi, som med mycket annat, tala om en yttre väg och en inre väg.
Fastetidens inre väg är enkel och svår – överlåtelsen åt den kärlek som inte söker sitt. Den väg på vilken vi alltmer förenas med Kristus: den kärlek som tror allt, hoppas allt, uthärdar allt. Vi vet att vi inte förmår gå den vägen utan att falla. Om vi inte vill gå den vägen kommer vi att, likt lärjungarna, fortsätta vår plågsamma föreställning i självbespegling: ”Vem är störst?”
Fastetiden är vår frihetskamp. Vi behöver den för att bli fria från oss själva.