Att vara en boning för allt levande

 
Det inre livets människor återkommer ofta till självförglömmelsen, eller som skomakaren Hjalmar Ekström brukade säga: alluppgivelsen.
Men de stannar inte där. Att gå ut ur sig själv är inget mål. Med tiden träder detta motiv i regel tillbaka för ett annat: kärleken.
Under senare delen av sitt liv skriver Hjalmar Ekström:
Då du gått ut ur dig själv för att icke mer återvända (icke mer leva i dig själv), då har du blivit en hemlös vandrare och sökare. Men icke är du därför utan hem, du är nu hemma vart du än kommer, vart din blick än faller. Intet är dig numera betydelselöst, i de minsta små ting och i de fattigaste människor finner du nu boningar för din själ. Allt blir förandligat, allt blir levande under din blick och hand. Det som förut varit dött och värdelöst och därför förkastat, det tager din ande vara på, och se, det skjuter skott, grönskar och växer. Detta är kärleken.