Till vi nått botten

 
Klagovisorna skapar inte smärta, men dess sånger frilägger smärtan. Det är första steget på vägen mot helande. Det finns ingen väg vidare för den som inte ger röst åt sin smärta, och inte heller för den som inte vill lyssna till andras smärta.
Studier av intervjuer med överlevande från Förintelsen har visat hur de intervjuande ofta hade påfallande svåra att lyssna färdigt till berättelsernas råa brutalitet, utan istället velat skynda vidare mot det ”hoppfulla”, vad som eventuellt kan ha kommit ut av sådant ofattbart lidande i form av mänsklig motståndskraft och mognad. Berättelser om outhärdlig smärta riskerar därmed att alltför lättvindigt göras om till skildringar av hur lidande och utsatthet kan hjälpa oss att mogna.
I kristna miljöer är det inte ovanligt att detta mönster upprepas i samband med grava svek av ledare. Det trauma som kan utlösas när personer som man haft den största tillit till sviker, kan få hela ens universum att rasa. När vi då inte ges tillåtelse att synliggöra vår sorg och förtvivlan, utan endast får höra att vi ”måste gå vidare” och ”måste du dra upp det där igen”, riskerar vi att anträda förnekelsens väg. Förträngd och förnekad smärta i en gemenskap kommer förr eller senare att implodera.