Två rörelser

 
Under fastan görs vi uppmärksamma på två motsatta rörelser. Den ena går inåt. Fastan hör till det fördolda, säger Jesus. Den legitimerar ett större mått av avskildhet. Fastans andra rörelse, som är en ofrånkomlig följd av den första, går utåt. Den får oss att överskrida våra gränser och sträcka oss mot ”den andre”.
Vi är alla, mer eller mindre, medvetna om att vi upprätthåller en gräns mot den andre. Och vi vet alla, mer eller mindre, att tron kallar oss ut ur våra bekvämlighetszoner, att överskrida våra gränser och inkludera även den som stör och hotar oss.
Trons katolicitet är inte möjligt att förena med en exklusivitet som utestänger andra. Den utmanar oss varje gång vi markerar vad som tillhör ”oss” och vad som är ”vårt” till skillnad från de andras. När vi fortsätter att hålla på vårt sänder Gud förr eller senare en kananeisk kvinna för att undervisa oss.