De två rösterna

 
Vi inleder vår fasta med en försäkran: Gud lovar att alltid gå med oss, bevara oss, befria oss. Men det är inte den enda rösten vi hör. När vi följer Jesus in i öknen blir vi medvetna om att vi hela tiden lever i spänningsfältet mellan två röster som båda vill ha vår uppmärksamhet.
Det finns en annan röst, ute för att förföra och förödmjuka den troende, men den låter förvillande lik den första. Denna andra röst efterapar. Den använder sig av Guds löften, men vänder dessa mot oss för att vi ska ta en bekväm väg, en som bekräftar de gamla privilegierna och därmed får oss att kompromissa med vår identitet som döpta. När vi ber vår tidegärd bör vi vara medvetna om att bägge dessa röster hörs i varje psaltarpsalm.
Fastan är en tid när vi behöver lyssna till båda rösterna, förhålla oss till dem och urskilja vilken vi vill följa: löftets eller lögnens röst. Att lyssna till förförelses röst fungerar för det mesta, men gör oss alltmer tondöva: det smärtfyllda ropet från marginalerna drunknar alltmer bland de röster som “gillar”. Att följa löftets röst är ett steg i tro, in i den zon där våra liv ständigt står på spel. Men där Gud alltid är oss nära.