Begränsningen befriar

 
Det ligger i sakens natur att en regel innebär en begränsning. Föreställningen om begränsningen som en hämsko för friheten har kommit att bli djupt rotad i vår kultur. Det krävs dock inte särskilt stor eftertanke för att inse att det kan vara precis tvärtom. Begränsningen befriar.
Denna insikt finns inte bara i den monastiska traditionen, men också inom konsten. Den romantiska idén om att en poet eller författare skriver på ren gudagiven inspiration är inget annat än en illusion. Konsten är ett hantverk, och inom till exempel lyriken har alltid funnits stränga formkrav. För att en sonett ska få kallas för sonett krävs att den är konstruerad enligt sonettens alla regler: en jambisk, femfotad fjortonrading uppdelad i fyra strofer med en komplicerad rimflätning.
Genom att en författare underordnar sig vissa begränsningar, vissa regler, stimuleras hennes kreativitet och uppfinningsförmåga. Återigen paradoxen: det formella tvånget blir en potentiell befrielse. Alla som till exempel underställt sig retreatens strikta regler kan med förundran vittna om denna paradox, dess förlösande inverkan.