"Mitt inre är i uppror"

 
Det finns hos profeten Jeremia en spänning mellan kallelse och karaktär som gör hans liv till en smärtsam paradox. Hans kallelse är att förkunna dom och ödeläggelse där oviljan till omvändelse slagit rot. Hans hjärta är ett hav av ömhet för det folk han tillhör.
Denna spänning kommer gång på gång till uttryck i förtvivlade utbrott, som i dagens läsning ur det fjärde kapitlet: ”Mitt bröst, mitt bröst! Jag vrider mig i smärta! Hjärtat vill sprängas, mitt inre är i uppror.” (4:19) Eller senare, i det åttonde: ”Jag är förkrossad för att mitt folk är krossat, jag är mörk av sorg, skräcken har gripit mig.” (8:21)
Den som tror sig ha missuppfattat sitt uppdrag när detta medför vånda och kval gör klokt i att läsa Jeremia.