Profetens debut
I det andra kapitlet, där Jeremia debuterar som profet, möter vi ett av bokens mest gripande poetiska aktstycken: Gud är den sårade älskaren som svikits av sin ungdoms brud.
Jag minns hur hängiven du var som ung,
hur du älskade mig som brud,
hur du följde mig genom öknen,
genom landet där ingen sår.
Israel påminns om smekmånaden i öknen. Det fanns en tid när hon var helt beroende av Herren – och lycklig över att få vara det.
Men nu har Israel gått ”bort från mig”, säger Herren. Förtrolighet har ersatts av avstånd. Var gick det fel? Svaret ges i vers 6 och upprepas i vers 8: ”De frågade inte.” Berättelsen fanns inte längre på folket läppar. Erinringen – minnet av Gud och vad han gjort – är den viktigaste bevarande och formande kraften. När minnet bleknar och berättelserna tystnar söker sig Israel till andra älskare. Men allt som då väntar henne är intighet: ”de följde det som var intet, och själva blev till intet”.
Man blir som det man hänger sig åt. Den som jagar efter tomhet, blir själv tomhet. Den som söker det som ingenting är, förskingrar sin substans.