Skapelsens präst

 
I vårt lektionarium har vi under januari återvänt till Bibelns början, berättelserna om skapelse och syndafall, om hur människan ”upphörde att vara världens präst och blev dess slav” som Alexander Schmemann uttrycker det.
Syndafallet består inte i att människan försummar sina religiösa plikter, utan snarare i att hon gör Gud religiös: hon mister medvetandet om att Gud är allt i alla. Världen blir något ”materiellt” och Gud blir något som hör till det ”andliga”. Människan sviker sin kallelse som skapelsens präst.
Firandet av eukaristin är en övning i vår prästerliga kallelse: att välsigna Gud genom att på en gång ta emot världen från Gud och bära fram den till honom.
Det eukaristiska frambärandet av bröd och vin i gudstjänsten utgör i ett koncentrat vad hela livet är ämnat att vara: ett mottagande av världen som en gåva från Gud – inte ett avståndstagande från världen för att kunna leva med Gud.