Kyrkan och Anden

 
Vi lever i ljuset av Pingsten, den händelse genom vilken Kyrkan framträder i världen som en eukaristisk gemenskap. ”Eukaristisk” – det vill säga, som en avbild av Kristus, hans lydnad mot Fadern, hans utblottelse, hans trohet mot sin kallelse, hans eviga och fullkomliga offer.
Hela Jesu och gärning är ett trinitariskt skeende: han är sänd av Fadern och född genom Anden; han lever i lydnad mot Fadern och är fylld av Anden; han är älskad av Fadern och fullbordar av kärlek sitt uppdrag intill slutet genom den kraft som skänks honom av Anden. Utan Fadern, ingen Son. Utan Anden, ingen eukaristi.
I Kristus – vår eukaristi – framträder både en objektiv och en subjektiv sida av den helige Andes verk. Det objektiva består av själva inkarnationen: ”En kropp har du danat åt mig.” Eukaristins bröd och vin. Det subjektiva består av Andens charismata, nådegåvor som ”hämtar upp det oväntade från de oändliga djupen hos Gud”, som Hans Urs von Balthasar uttrycker det. Den eukaristiska föreningen med den levande Kristus: ”så som Fadern har sänt mig, sänder jag er.”
Det som gäller Kristus, gäller också Kyrkan. Hennes liv är trinitariskt: hon är Faderns älskade, född och återlöst genom Kristi påsk – den händelse som upprepas i varje eukaristi – och levandegjord genom den helige Ande.
Om Kyrkans liv upphör att vara trinitariskt, upphör hon också att vara eukaristi i denna världen. Allt som återstår är en patetisk företeelse, till löje för hela världen.