Liturgisk askes

 
Ökeneremitens väg är förbryllande, förargelseväckande, frånstötande för alla som är främmande för frälsningens oumbärliga förutsättning: askesen.
Kan vi förstå anakoreten, och därmed askesen, om vi inte förstår vad vi är skapade för? Insikten om att vi är ämnade för evigheten leder till en radikal omorientering av våra prioriteringar. Som Gregorios av Nyssa uttrycker det: ”Om du inser detta kommer du inte att tillåta ditt öga att vila på något i denna världen. Mer än så, du kommer inte ens att förundras över himlarna. För hur skulle du kunna beundra himlarna, när du inser att du förblir när de är borta? Himlarna skall förgås, men du skall leva i evighet med honom som är av evighet.”
Vad kan skänka denna insikt?
Svar: Liturgin.
Liturgin är den viktigaste arenan för vår askes. Här skänks oss en ny syn på världen: vi ser världen i ett eskatologiskt ljus. Därför har gudstjänsten ingen publik. Men utan liturgisk askes blir vi enbart åskådare – i stället för ett folk som skådar den härlighet som förvandlar oss – och hela kosmos – till en och samma avbild.