Oförvitlig?

 
“Församlingsledaren måste ju vara oförvitlig…” (Tit 1.7)
Om vi läser pastoralbrevens krav på ledare oförsiktigt lurar perfektionismens förbannelse runt hörnet. Men det räcker att påminna sig hur Paulus själv aldrig försöker dölja sin brustenhet och brottning bakom en hårdredigerad självpresentation. När han öppet talar om sin kamp, sina tårar och sin svaghet avlastar han trycket hos sina medarbetare.
Den kristna församlingen är en del av en tillvaro som är sönderbruten, fragmentarisk och ofullkomlig. Hon behöver ledare som inte storvulet ordar om ”hundra procent”, som om allt måste vara perfekt, och därmed ger näring åt en andlighet som är instuderad och påklistrad.
Det innebär inte att aposteln hyllar medelmåttigheten. Genom sitt eget möte med evangeliet vet han att en människa kan växa utöver sig själv – över sina begränsningar och skavanker, sina sår och sin bitterhet, och bli en autentisk och hel människa, präglad av ett ethos som inger tillit.