Askesen och nåden

 
När den helige Antonios går ut i öknen för att bli det alla är kallade att vara – en monachos, en människa med ett odelat hjärta – klarnar det långsamt hur samverkan ser ut mellan Gud och människa. Askesen är frälsningens kungsväg. Men om inte Gud griper in blir all min strävan förgäves.
Askesen är kampen mot det som binder mig vid mig själv. Men det enda som till sist kan besegra demonerna är ödmjukheten – askesens högsta steg – och därmed förlitandet på nåden. Den ödmjuke är helt fri från sig själv, och därmed från tron att hon kan frälsa sig själv.
Denna samverkan innebär inte att Gud utför den slutliga befrielsen när människan väl gjort allt hon kunnat. Befrielsen är helt beroende av Andens verk i oss – och helt beroende av askesen.