Bönen och julen

 
Adventstidens och julfastans sista dag. Vi närmar oss nu slutet av vår läsning av En rysk pilgrims berättelser. Vad är summan av denna märkliga lilla bok? Det kan sammanfattas i några ord som en medvandrare till pilgrimen yttrar i slutet av den femte berättelsen: Allt har sin tid, men för bönen är det alltid tid.
Vidare säger denne vandrare: ”Utan bön är det omöjligt att göra något gott, och utan evangeliet kan man inte rätt lära sig bedja.”
Så har vandringen genom adventstiden långsamt låtit oss ana innebörden av att ”be ständigt”. Det är inte de yttre övningarna, själva formen för bönen, som åsyftas. Den är nödvändig på väg mot målet: att bli bön; att så förenas med Herren Jesus att allt vi gör och allt vi är förmedlar hans närvaro.
Nu förstår vi att bönens hemlighet och julens mysterium är ett och detsamma. I barnet i Betlehem förenar sig Gud med allt mänskligt, för att allt hos oss skall förenas med Gud. Gud blev människa för att människan skulle återfå sin likhet med Gud.
Låt oss därför fira glädjens stora högtid, Kristi födelses fest!