Tredje dagen

 
Det finns få platser på jorden där sandöknen och havsöknen alldeles självklart övergår i varandra. Anholt är en av dessa.
Tredje dagen påbörjar vi vandringen in i sandöknen. Här finns landskapets alla särdrag. De lågväxande buskarna. Sanden som suger åt sig stegen. Öar av krypande växter. Den absoluta tystnaden. Endast vinden höjer sin röst och får det savannliknande gräset att böja sig i djupa prostrationer. Men framför allt: en genomförd enformighet.
Är öknen en ond plats? Anholt en gudsförgäten ö? I så fall bara skenbart. Efter några kilometers vandring uppenbarar sig som från ingenstans några små fåglar och börjar sjunga. Tecknet på en god plats!
Och nu har prästen kommit till Anholt. Dagliga tideböner – den enfaldigaste av gudstjänstformer! – firas i kyrkan för första gången på 200 år. Även på Anholt gräver djävulen sin egen grop. Ty enformighet föder enfald, den smala porten till paradiset.
Gryning den fjärde dagen. Nu väntar havsöknen.