Minnet av framtiden

 
– Gör detta till min åminnelse.
Det är inte bara rummet som överskrids när vi firar eukaristin. Vi träder även ut ur tidens kalender. Den liturgiska beteckningen för detta mysterium är anamnes, det grekiska ordet för åminnelse.
Det levande minnet gör oss samtida med det som varit – och med det som skall komma. Därför heter det i Chrysostomosliturgins åminnelsebön: Enligt hans frälsande befallning firar vi åminnelsen av … hans återkomst i härlighet.
Att fira minnet av en händelse som ännu inte inträffat går på tvärs mot alla våra föreställningar. Refererar inte minnet till det förflutna? Tidens sönderfall i sekvenser – det förflutna, nuet och framtiden – är en följd av döden. När döden i Kristus upphävs blir även tiden frälst. Framtiden är inte längre åtskild från historien och nuet; den är nu den källa som skänker mening åt såväl historien som nuet.
Så som Kristus efter sin himmelsfärd hör framtiden till, så tillhör också kyrkan framtiden. Eukaristin en manifestation av denna hemlighet. Omkring Herrens bord är vi ögonvittnen till händelser som ännu inte inträffat. Vi smakar den nya tiden.