Guds patos

 
För Gud är allting möjligt, säger Jesus i dagens evangelium.
Vad hör vi i dessa ord? Hör vi om Guds makt? Eller hör vi om Guds omsorg?
Orden om att allt är möjligt för Gud kan uppfattas på ett abstrakt sätt: Gud har all makt, han kan göra vad han vill. Man kan också ta till sig orden på ett personligt plan: Guds omsorg om mig är så stor att ingenting kan skilja mig från hans kärlek.
De bibliska profeternas viktigaste bidrag är den intensitet med vilken de förmedlar Guds patos, den djupa medkänslan för allt skapat. ”Skulle jag inte bekymra mig om Nineve, den stora staden, där det bor 120 000 människor – och dessutom många djur”, säger Herren till Jona. Den stora tanken om Gud hos Jeremia, som vi just nu läser, är inte oändlig vishet eller oändlig makt, utan oändlig omsorg. Profetens karisma är inte insikt i framtiden, det är inblick i Guds hjärta: han som inte lever av andra, bryr sig om andra.
Men hur kan den Väldige som skapat världar och vintergator i sitt innersta påverkas av vad en enda liten del i hans skapelse gör eller inte gör? Guds lidelse, det sätt på vilket han låter sig beröras av sin skapelse, är både en paradox och ett mysterium. Lidelsen röjer hans medkänsla – och döljer hans makt.
Så blir det påtagligt för oss: fastan i sig är ointressant för Gud. Allt han önskar är att få visa sin omsorg om var och en av oss personligen. Det är fastans mening.