Vår frihetskamp

 
Även när det kommer till fastan kan vi tala om en yttre och en inre väg. Tillhör vi kyrkan väljer vi inte fastan, den kommer till oss på en given tid varje år. Samtidigt måste vi själva göra valet att gå fastans väg. Inte bara i bokstavens mening, genom att avstå vissa ting, utan i ande och sanning.
Fastetidens inre väg är enkel och svår: överlåtelsen åt den kärlek som inte söker sitt. Det är vägen på vilken vi alltmer förenas med den kärlek som tror allt, hoppas allt, uthärdar allt. Vi vet att vi inte förmår gå den vägen utan att falla. Om vi inte vill gå den vägen, kommer vi att likt lärjungarna fortsätta vår plågsamma föreställning i självbespegling: ”Vem är störst?” Fastetiden är vår frihetskamp: vi behöver den för att bli fria från oss själva.
Om två dagar är det fastlagssöndag. Därmed ”lagar” vi oss på allvar inför Stora fastan. Så följer blåmåndag och fettisdag. Karnevalen är slut. Med Askonsdagen slår befrielsens timme.