O eviga Vishet
Vi inleder nu den avslutande, förtätade delen av adventstiden. Sedan mycket tidigt i kyrkan har de sju dagarna före jul präglats av det första förbundets väntan på Messias. I liturgin hamnar nu adventets två första portalgestalter i bakgrunden, profeterna Jesaja och Johannes döparen, och uppmärksamheten riktas mot den saliga jungfrun. I Maria når vår väntan sitt slut, genom henne kommer Gud till oss.
Till det mest karaktäristiska i gudstjänsterna under denna sista vecka före jul hör de så kallade O-antifonerna som inramar Marias lovsång, Magnificat, i vespern. De är sju till antalet, en för varje dag under tiden 17-23 december, och i var och en av dem tillbeds Herren med ett namn hämtat ur de gammaltestamentliga Kristusprofetiorna. De kallas O-antifoner efter sitt inledande utrop: ”O” är i vårt språk ett uttryck för förundran, det fönster Anden vill öppna inom oss så att vi kan ta emot den Ofattbare.
I kväll lyder O-antifonen:
O eviga Vishet,
du som har utgått från den Högstes mun
du når från världens ena ände till den andra,
och styr allting med ditt blotta ord:
kom för att lära oss vishetens väg.