Till påsktidens läsningar hör ett pärlband av utvalda texter från profeten Jesaja, som kastar ljus över påskens frukter. I dag bär vi med oss detta ord från den fyrtioförsta kapitlet:
Påskoktaven, som utgör en enda sammanhållen påskdag, är en fastefri vecka i kyrkan.
Dagen mellan korset och uppståndelsen är viktig i vårt påskfirande och i vår tro. Den svarar mot en realism som ingen av oss undkommer. De dagar när ateismen öppnar sig som en avgrund i vår egen själ. Är Gud död? Finns han inte längre? Har jag levt på en illusion? De dagarna behöver vi den Stora lördagen. Den ges oss för att vi inte skall frestas till förnekelse och cynism, utan med lärjungarna våga vänta i tomheten – men utan att bli ateister.
Alla ord om uppståndelse är för dem denna dag obegripliga, omöjliga, overkliga. Gud är ju bevisligen död. Vi kan ju själva se hans grav! Påskaftonen, när Jesus vilar i graven och kyrkan firar sin Stora sabbat, är ett av det heliga årets största trosprov. Om vi vågar vara sanna mot den här dagen hjälper vi varandra att inte fly tvivlen och förtränga smärtan när våra existentiella och andliga påskaftnar sluter sig om oss. Den kyrka som sjunger segersånger på påskafton har redan anträtt förnekelsens väg. Men hon vet det inte.
I den trädgård som låg intill Golgota, där Jesu grav fanns, möter vi denna dag en grupp kvinnor som dröjer sig kvar. Det är dessa som visar på en möjlig hållning under vårt livs dunkla nätter. De har varit ögonvittnen till korsfästelsedramat. De har sett honom tas ned från korset och bäras bort. De vet att Jesus är i graven. Men vi hör dem inte förtvivla, hör dem aldrig säga: ”Nu är det slut, vi kan inte göra mer.” Kanske säger de ingenting alls till varandra. Men vad gör de? De förbereder kryddor och salvor. De fortsätter att visa Jesus sin vördnad trots att livet har lämnat hans kropp. Är det en möjlig hållning? Dessa som fortsätter att ge Jesus sin tillbedjan, även när han är tyst och krisen tycks han slutat i en återvändsgränd, är ateismens betvingare i vår värld – långt mer än de som rader upp argument för Guds existens. Istället för att låta krisen förlama oss, kan vi fortsätta att förbereda de kryddor som vi offrar till vår Frälsare i form av kärlekens gärningar.
Ingen dag under året är så mättad av allvar som långfredagen. Om vi inte har förstått det tidigare, förstår vi det i dag: synden kan inte förlåtas – den måste försonas, och därmed tas bort. Därför sjunger vi i varje mässa: O, Guds lamm, som tar bort världens synd.
Utan försoning, utan syndens borttagande, finns ingen förlåtelse. Så djupt är människans avfall, så allvarlig och verklig är synden. Korset på Golgata var den plats där Gud tog bort vår synd.
Den unga kyrkan visste vad den gjorde när man i hjärtat av sin trosbekännelse placerade orden pro nobis – för oss. Det var för oss Gud blev människa, det var för oss Jesus dog, begravdes och uppstod. Och då inte bara för vårt bästa, utan i vårt ställe. Om denna verklighet tappas bort lämnas vi med intrycket att synden inte är så allvarlig, att den kan förlåtas och övervinnas, oavsett om Kristus hade utlämna sig själv eller inte, eftersom Gud är god och barmhärtig. Och vad händer då med korset? Den blir en symbol för Guds godhet och solidaritet, men inget som förändrar något.
Om vi tror att människan kan försona sig med Gud på egen hans, eller att hon rent av inte behöver någon försoning, utan att det räcker med vissa meditativa tekniker genom vilka vi kommer i kontakt med oss själva och med Gud, då har vi aldrig förstått vad som krävdes för att förtära synden, att ta bort den.
Genom denna dag skär ett rop som vi aldrig får glömma: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Det var denna ”stund” Jesus hade bävat för, det var denna stund han bett att få slippa men till sist sagt ja till efter en lång natts kamp. Den stund när inte bara varje fiber av hans kropp ropar i smärta, men när törsten efter Gud förtär honom. Den stund när ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv.” Oavsett vad vi tycker om det – detta är den Stora fredagens faktum, dess ogenomträngliga mysterium.
Den Stora och Stilla veckan kulminerar i De heliga tre påskdagarna, från skärtorsdagens kväll till påsknatten. Så långt möjligt lägger vi nu allt annat åt sidan för att fira Herrens påsk: åminnelsen av vår Frälsares lidande och död, nedstigande i dödsriket och uppståndelse från de döda. Nu ges tre dagar som sammanfattar hela frälsningshistorien.
Firandet av De heliga tre påskdagarna kastar ett förklarande ljus över all kristen gudstjänst. Det handlar inte om att högtidlighålla historiska händelser. Det handlar om att låta sig dras in i skeendet. Vi är ögonvittnen. Vi blir delaktiga. Vi smakar den kalk som Jesus bad att få slippa men tömde för oss. Bara den som tillåter sig att sörja och gråta kan få delta i det jubel som inte är simulerat. I firandet av påsken blir vi samtida med Jesus i hans död och uppståndelse, i hans kamp och hans triumf. Därför är gudstjänstens viktigaste ord ”i dag”.
De tre dagar vi nu har framför oss uppenbarar olika aspekter av påskmysteriet. Var och en av dem svarar mot tre platser och tre mysterier: Övre salen, Golgata och Graven. Under tre dagar firar vi tre stora hemligheter i vår tro: Eukaristins mysterium, Korsets mysterium och Den tomma gravens mysterium.
Från Stora onsdagens oljeinvigning.
Två personer och deras handlingar möter oss mitt i den Stora veckan. Kvinnan i Simons hus och Judas Iskariot. Kvinnan smörjer Jesus, som en beredelse för hans begravning. Judas sätter sitt förräderi i verket, den handling som lett till att kyrkan har avskilt varje onsdag under året som fastedag.
Kontrasten mellan de två handlingarna kunde inte varit större. Hon är synderskan som genom sin ångerfyllda handling får förlåtelse och upprättelse. Han är den utvalde lärjungen som genom sitt svekfulla handlande mister sin plats i apostlarnas gemenskap.
Kvinnans handling möts av lärjungarnas protester: ”Vilket slöseri!” Innebörden sträcker sig betydligt längre än till ”offrandet” av en flaska balsamnardus. Det offer människor gett till Jesus, inte bara i form av materiella ting utan genom att helga sina liv åt honom har alltid mötts av världens protester: ”Är det inte att slösa bort sitt liv?”
Att slösa sitt hjärtas kärlek på Jesus är att utgjuta en osynlig smörjelse över hans huvud. Varje sådan handling gör hans kärleksoffer synligt och närvarande i världen.
I många traditioner läses på måndagen och tisdagen Jesu tal om Människosonens ankomst vid tidens slut. Det har sin plats här eftersom Jesus dagarna innan påsk undervisar i templet och då håller sitt stora tal om tidsålderns avslutning och brudgummens ankomst.
Kristus är brudgummen som skall överges av alla, av sina närmaste, av hela skapelsen, ja, av sin egen Fader. Det verb som Jesus använder i ett av sina rop på korset – överge – ”Gud, min Gud, varför har du övergivit mig!” – finns endast på ett annat ställe i Bibeln. I Första Mosebokens andra kapitel, där det heter att mannen skall överge sin far och sin mor för att leva med sin hustru, ”och de skall bli ett”.
Inför påsken möter vi en utmanande och djärv tanke: på samma sätt som en man måste överge sin far och sin mor för att bli ett med sin hustru, måste Kristus, vår brudgum, bli övergiven av sin Fader, för att kunna bli ett med kyrkan, Kristi brud.
Måndagen, tisdagen och onsdagen under Stora veckan utgör förberedelsedagar för passionshändelserna. De har i kyrkans liturgi en utpräglad botkaraktär och skänker långsamt en växande insikt om det som väntar.
De texter ur evangelierna som läses under Stora veckans olika dagar svarar i stort sett mot det historiska och kronologiska skeendet.
I går kom Jesus från Betania och Betfage, över Olivberget, och red in i den heliga staden medan Hosiannaropen ekade. I dag går Jesus till templet. Han upprörs när han ser hur Guds hus förvandlats till en galleria, och inleder en ursinnig resningsaktion.
I evangeliet denna dag minns vi inte bara en historisk händelse. Det handlar om våra egna liv och ger relief åt fastetidens mening. Vi är Guds tempel. Fastan ges oss för att vårt livs helgedom ska renas och bli en beredd boning för Herrens härlighet.
Kvinna och andlig ledare, kontemplativ och karismatiker, själasörjare och väckelsepredikant. I dag är det 500 år sedan Teresa av Avila föddes, kraftfull förnyare inte bara av karmelitorden men av det andliga livet i Spanien under 1500-.talet. Hennes inflytande skulle bli oanat, och i den katolska kyrkan kallas hon numera kyrkolärare. Vad var hemligheten bakom hennes liv?
Efter Teresas död fanns man i hennes tidegärd en liten lapp med följande text:
Låt inget förvirra dig.
Låt inget skrämma dig.
Allt förgår.
Gud förändras aldrig.
Tålamodet uppnår allt.
Den som har Gud, kan ingenting sakna.
Gud ensam är nog.
Inom kort utkommer på svenska Grethe Livbjerg läsvärda biografi Teresa av Avila – Vänskapens mystiker (Artos). En livsteckning som talar in i en tid som törstar efter autenticitet.
Guds patos är aldrig skilt från hans ethos. Bibeln framhåller oavbrutet att Gud är källan till all rättvisa. Därför är inte hans patos en blind lidelse som berusar sinnet. Men just därför att Gud är personlig – i honom finns ingenting opersonligt – är hans ethos fyllt till brädden av patos.
Gud kommer aldrig att lämna världen åt dess öde; det yttersta tecknet på hans omsorg är att han sänder sin Son. Han stiger ned från sin himmel för att dela vårt liv. Inkarnationen, vars bebådelse vi firat den gångna veckan, vittnar om en Gud som inte uthärdar att stå vid sidan om. Han som inte är en människa låter sig dras in i mänsklighetens historia. Mer än så: han blir människa.