Stora fredagen

 
Ingen dag under året är så mättad av allvar som långfredagen. Om vi inte har förstått det tidigare, förstår vi det i dag: synden kan inte förlåtas – den måste försonas, och därmed tas bort. Därför sjunger vi i varje mässa: O, Guds lamm, som tar bort världens synd.
Utan försoning, utan syndens borttagande, finns ingen förlåtelse. Så djupt är människans avfall, så allvarlig och verklig är synden. Korset på Golgata var den plats där Gud tog bort vår synd.
Den unga kyrkan visste vad den gjorde när man i hjärtat av sin trosbekännelse placerade orden pro nobis – för oss. Det var för oss Gud blev människa, det var för oss Jesus dog, begravdes och uppstod. Och då inte bara för vårt bästa, utan i vårt ställe. Om denna verklighet tappas bort lämnas vi med intrycket att synden inte är så allvarlig, att den kan förlåtas och övervinnas, oavsett om Kristus hade utlämna sig själv eller inte, eftersom Gud är god och barmhärtig. Och vad händer då med korset? Den blir en symbol för Guds  godhet och solidaritet, men inget som förändrar något.
Om vi tror att människan kan försona sig med Gud på egen hans, eller att hon rent av inte behöver någon försoning, utan att det räcker med vissa meditativa tekniker genom vilka vi kommer i kontakt med oss själva och med Gud, då har vi aldrig förstått vad som krävdes för att förtära synden, att ta bort den.
Genom denna dag skär ett rop som vi aldrig får glömma: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”  Det var denna ”stund” Jesus hade bävat för, det var denna stund han bett att få slippa men till sist sagt ja till efter en lång natts kamp. Den stund när inte bara varje fiber av hans kropp ropar i smärta, men när törsten efter Gud förtär honom. Den stund när ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv.” Oavsett vad vi tycker om det – detta är den Stora fredagens faktum, dess ogenomträngliga mysterium.