Det är inte ofarligt att säga som det är. Johannes döparen, vars martyrium och himmelska födelsedag kyrkan i dag firar, hade påtalat för Herodes det otillbörliga i att han levde med sin brors hustru. Det kostade honom livet. Johannes profetiska uppdrag nådde sin kulmen när han halshöggs på en kunglig födelsedagsfest.
I en predikan på denna minnesdag säger Beda Venerabilis (d 735) om Johannes döparen:
Han stängdes in i fängelsets mörker, han som hade kommit för att bära vittnesbörd om ljuset och som av själva Ljuset, som är Kristus, förtjänade att kallas ”en lampa som brann och lyste”. Han döptes i sitt eget blod, han som fick förmånen att döpa världens Frälsare, höra Faderns röst över honom, se den helige Andes nåd stiga ned över honom.
Ända till slutet bär Johannes ”vittnesbörd om ljuset”. Han värjer sig inte för sanningens röst i sitt eget inre. Även när frågorna uppstår inom honom – Var det så här allt skulle sluta? – tränger han inte undan dessa. Från sin fängelsecell sänder han bud till Jesus: ”Är du den som skall komma eller skall vi vänta på någon annan?”
Frågor och tvivel är ibland nödvändiga för att erövra sanningen. Den som följer sanningens ljus, även när det är obekvämt, kan berövas livet men aldrig sin värdighet.
Bild: Johannes Förelöparen, ikon skriven av Robin Johansson.
Den utan jämförelse mest inflytelserika teologen och andlige ledaren i den ortodoxa kyrkan i vår generation, metropoliten Kallistos Ware, insomnade i Oxford igår, onsdagen den 24 augusti, i en ålder av 87 år.
Timothy Ware, som var hans födelsenamn, upptogs i den ortodoxa kyrkan 1958 och efter att ha tillbringat längre perioder i evangelisten Johannes kloster på Patmos, som han fick en livslång relation till, ordinerades han till präst 1966. Han utnämndes till biskop 1982 och fick senare titeln metropolit, som i den ortodoxa kyrkan tilldelas kyrkoledare av särskild betydelse. Under en stor del av sitt liv levde och verkade han i Oxford i England, där han var församlingspräst i den ortodoxa kyrkan men också undervisade vid universitet i mer än 30 år.
Som författare, föreläsare och förkunnare hade Kallistos Ware en unik förmåga att på ett levande sätt, ofta kryddat med den karaktäristiska engelska humorn, förmedla patristisk teologi och ortodox spiritualitet. En av hans studenter, teologen och författaren John Chryssavgis som i dag är rådgivare till den ekumeniske patriarken Bartholomeus, beskriver i en minnesteckning hur det var just hans unika ”förening av lärdom och andligt djup, akademi och askes, patristisk litteratur och livgivande liturgi”, som gjorde att så många genom Kallistos Ware mötte en ortodox tradition som var livsförvandlande.
Genom sitt ekumeniska sinnelag och sin tillgänglighet kom Kallistos Ware att få stor betydelse långt utanför den ortodoxa kyrkan. Han deltog i en rad ekumeniska dialoger mellan kyrkorna och var talare i konferenser runt om i världen. I hans rika författarskap förblir den bok som utkom redan 1963 med titeln Den ortodoxa kyrkan, och därefter tryckts i otaliga upplagor och översatts till en rad språk – även svenska – än i dag den oöverträffade introduktionen till östkyrkans andliga tradition. Som forskare och översättare är hans främsta gärning översättningen av Filokalian, den samling texter om bön och det andliga livet av författare från 300-talet till 1300-talet som i ortodox tradition anses vara den viktigaste läsningen efter Bibeln. Den översättning till engelska av Filokalian som Kallistos Ware i många år arbetade med tillsammans med sina vänner Gerald Palmer och Philip Sherrard, och vars femte och avslutande volym han lade sista handen vid bara några veckor innan han dog, har fått sitt stora genombrott de senaste femtio åren.
För mig kom inte bara Kallistos Wares böcker men också flera personliga möten med honom att lämna avgörande intryck. När jag 1988 fick hans bok Den helige Ande i den kristnes personliga liv i min hand, blev han den förste ortodoxe teolog som jag kom att läsa. Denna lilla skrift, inte mer än ett tunt häfte, fick kontinenter att rubbas. Här möttes jag av någon som gav vägledning i det ämne som varit paradgrenen i min uppväxts pingströrelse, men på ett sätt som gav pingsten en helt ny dimension. Jag kunde då inte ana att jag många år senare skulle få flera tillfällen att sitta ner och samtala med denne nutida starets. 2005 inbjöd han mig, tillsammans med vår son Joel som då var teologistudent, att gästa hans hem i Oxford. Det samtal vi då förde på temat ”det kristna hoppet”, publicerades samma år i tidskriften Pilgrim (se länken längst ner för att ta del av av samtalet). Några år senare, 2013, var han huvudtalare vid ett av Pilgrims ekumeniska vintermöten i Bjärka-Säby och Vårdnäs.
I Kallistos Ware mötte vi den ortodoxa kyrkan när den är som mest levande, fri från överlägsenhet och obskyr nationalism. Han var själv hela tiden i rörelse, inte rädd för att ompröva positioner och kunde ofta vara kritisk till förhållanden i sin egen kyrka som oroade honom. Om än en briljant forskare, författare och föreläsare var Kallistos Ware mest av allt en pastor, som andlig fader och vägledare. Genom sina predikningar vecka efter vecka i församlingskyrkan i Oxford, sitt sätt att betona kraften i namnet Jesus och inte minst genom firandet av liturgin, som för honom var Guds väg in i våra egna och världens liv, gestaltade han evangeliets skönhet på ett sätt som ledde otaliga människor till tro.
I en kommentar till Herrens ord genom profeten Jeremias – Du har övergett mig, källan med det friska vattnet – ställer den irländske munken och abboten Columbanus (d 615) frågan vad det innebär att dricka honom som är Källan. Columbanus, som lämnade Irland och bland annat grundade klostret i Bobbio i Norditalien, skriver:
Dricker honom, det gör den som älskar. Dricker gör den som mättas av Guds ord. Dricker gör den som älskar mycket, längtar mycket. Dricker gör den som brinner av kärlek till visheten.
Columbanus står i en tradition, den keltiska, genomsyrad av pilgrimsmotivet. Det symboliserar en kristendomsförståelse där främlingskap, uppbrott och heliga platser är centrala teman. När Gud drabbar människan känner hon i hela sin varelse att hon är en främling i världen. Inom sig har hon funnit en helig plats. Det är dit hon är på väg. Allt lämnar hon, allt vågar hon, allt uthärdar hon för att nå sitt mål. Hela hennes liv är i fortsättningen en resa för att finna den källa hon bär inom sig och dricka av det vatten om vilket Jesus säger: ”Den som dricker av detta vatten blir aldrig mer törstig.”
Columbanus säger: “Drick, men drick er inte otörstiga!”
När Gunnel Vallquist mot slutet av sitt liv berättade om det hon kallade “min nya belägenhet” – att hon som katolik blivit upptagen i full kommunion med den ortodoxa kyrkan – var det en helig vink om hur Anden kan öppna vägar bortom de begränsningar och inskränkningar som traditionen i ”horisontell” mening lätt skapar. Men aldrig genom att vi försöker forcera hindren, hävda vår rätt eller ta saken i egna händer. Okonventionella ekumeniska initiativ förutsätter ett gemensamt ja. En ömsesidig överlåtelse grundad på igenkänning.
För Gunnel Vallquist hade den ortodoxa traditionen med tiden alltmer blivit ”källan där min innersta själ får dricka, vars tal når längst in i mitt hjärta”, som hon uttryckte det. Men att hon blev mottagen i den ortodoxa kyrkan var inget hon önskade demonstrera eller utnyttja. När hon några år före sin död överlämnade den text till mig där hon berättade om denna erfarenhet var det för att hon ville dela med sig av sitt vittnesbörd. Men, som hon sa: ”Vänta tills efter min död.” (Texten publicerades i Pilgrim 4/2016.)
Den ortodoxe teologen Vladimir Lossky reflekterar kring distinktionen mellan traditionens vertikala och horisontella sida. Traditionen i vertikal mening bevarar förbindelsen med de ursprungliga källflödena. Den är inte bärare av sanningen, säger Lossky, men är ljuset som uppenbarar sanningen. Traditioner i horisontell mening däremot kan utgöra ett allvarligt hinder för Anden.
Men hur vet man att Anden gör något nytt? Tänk om det nya är ett stickspår, rentav en förvillelse? Urskillning är en grannlaga uppgift. Risken för godtycklighet finns alltid när vi ska avgöra vilka traditioner som representerar Andens ljus. Och vilka vi behöver lämna bakom oss. Men tiden, sanningens vän, prövar det mesta.
Att tystnad handlar om mer än att tiga ger följande ord från samlingen med ökenfädernas tänkespråk uttryck för:
Abba Poimen sa: “En människa kan ge sken av att vara tyst men samtidigt döma andra i sitt hjärta; en sådan talar i själva verket ständigt. En annan talar från morgon till kväll men bevarar samtidigt tystnaden. Det vill säga, hon säger inget utöver det som är till nytta.”
Ökeneremitens ord, som sätter fingret på hur askesen – vilken form den än tar sig – aldrig har ett egenvärde, påminner om några rader i Dag Hammarskjölds Vägmärken:
Att bevara den inre tystnaden – mitt i stojet. Att förbli öppen, stilla, fuktig mylla i det fruktbara mörker där regnet faller och säden gror – hur många som än i det torra dagsljuset trampar fram över markerna i virvlande damm.
Allt går till sist ut på ett enda: att bli en människa i vilken kärleken gror, oavsett yttre omständigheter.
I dag är det 25 år sedan benediktinsystrarna i Heliga Hjärtas Kloster på Omberg vid Vätterns strand invigde sitt nya kloster. Det högtidlighålls under dagen med bl a en festmässa ledd av biskop Anders Arborelius. Bland de inbjudna gästerna var även broder Charbel Rizk (bilden) från den syrisk-ortodoxa Korsets Kloster i Ålberga.
I klosterkyrkans vackra fönster framställs hur Maria blir havande genom örat, ett uttryck som återkommer hos kyrkofäderna. Klostrets priorinna, moder Katarina, kommenterar bilden:
Ur Faderns hand utgår Anden, duvan, som viskar i Marias öra: ‘Jesus’.
Maria tog emot Guds ord, bar Ordet i sitt liv och födde Ordet till världen. Hon blev moder till drakens besegrare. Guds ord är än i dag Andens svärd som besegrar världens makter. Det yttersta tecknet för denna seger är korset.
I korset förenas försakelse och fruktbarhet. Denna förening var mönstret i Guds moders liv och målet för Guds sons liv. I den föreningen öppnar sig eukaristins hemlighet – vi äter och dricker av den frukt korset burit genom Kristi kärleksoffer.
Så kan våra liv, precis som Marias, bli en eukaristi, en offergåva i tacksägelse över Guds oändliga kärlek som bär frukt i världen när vi säger vårt ja till Guds ord.
Om tre dagar firar kyrkan i både öst och väst Gudsmoderns avsomnande. En av de texter som då läses är hämtad från Uppenbarelseboken 12:1-6, om draken som står framför kvinnan och väntar på att få sluka hennes barn.
I denna profetiska utsaga har kyrkan sedan tidigt igenkänt Guds moder: frukten av Guds ord var hotad i Marias liv. Det skedde bokstavligt när Jesus hade fötts. Draken – Herodes – gjorde allt för att ta död på Marias son, men utan att lyckas.
Så lever också vår tro, frukten av det som blivit till genom helig Ande i våra liv, under hot. Denna världens ande gör allt för att sluka vår tro, men kommer inte att lyckas. Inte på grund av vår trosstyrka, utan för att Gud har ”ryckt upp oss till himlen”, i likhet med vad Johannes i sin vision ser ske med kvinnans son. När Kristus steg upp till himlen tog han oss med sig. “Ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud” (Kol 3:5). Om vi förblir där, gör honom till vår tillflykt, ska det förgängliga en dag kläs i oförgänglighet och det dödliga i odödlighet. Ty barnet som Guds moder födde har övervunnit döden.
Författaren till den klassiska romanen Prästmans dagbok, fransmannen Georges Bernanos, tyckte sig i jungfru Marias ögon se ”något oförklarligt, outsägligt, något som gör henne yngre än synd, yngre än den släkt hon härstammar från, och ändå är hon moder, av nåd Moder till varje slag av nåd, den yngsta systern i människosläktet”.
Genom en parallelläsning av två bibelverser – Efesierbrevet 5:27 och Höga visan 4:7 – framhåller de äldsta traditionerna i kyrkan Marias skönhet och renhet, och låter den stå som tecken på hela mänsklighetens kallelse. Mot denna har framförts en kritik som bland annat menar att Gud ensam är fullkomligt skön och ren. Men glömmer vi då inte nådens väldiga kraft och frälsningens potential att återge skapelsen dess ursprungliga skönhet?
Efter fallet tenderar människan att finna en gemensam tröst i synden. ”Det är mänskligt att synda”, säger vi och menar att Maria mister något av sin mänsklighet om hon inte har syndat. Den som fallit behöver förvisso tröst i sin förtvivlan och en påminnelse om att hon inte är ensam. I den meningen finns en sanning i ordspråket.
Men teologiskt är påståendet inte korrekt. För att inte mista visionen om vilka vi är, och vad vi är ämnade för, får vi inte glömma att människan från början inte var tänkt att synda. Tron att Jesus var utan synd innebär inte att han därför var mindre mänsklig. Han var snarare fullt ut mänsklig. Synden bryter ned oss, medan Guds vilja skänker sinnet ljus och hjärtat glädje.
Maria blev havande genom örat, säger kyrkofäderna. Hennes sätt att lyssna till Gud, och ta emot hans ord, står som en förebild för all andlig läsning.
Den uppmärksamma läsningen av Bibeln, där vi läser inte för att lära något nytt utan för vad läsningen gör med oss, formar en kontemplativ livshållning.
När Anden gör Ordet levande blir läsaren havande med Gud.
