EKiBS

 
Trons långa tid: åtta dagar efter uppståndelsen möter Tomas sin Mästare, och känner igen honom på hans sår mer än på hans ansikte.
Kristi sår, tecknet på hur mycket han älskar oss, bekräftar Guds vara.
 
 

 
Vi börjar följa Jesus därför att han kallar på oss. Inte för att vi läst oss till en viss kunskap. Eller för att andra råkar göra det.
Tron är alltid i vardande i våra liv. Den är en långsam tillvänjning till sanningen. När vi väl börjar följa Jesus leder Anden oss steg för steg till en större insikt om vem Jesus är. Vi anar rikedomen i ”den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga” (Jud v 3.)
Men mysteriet kvarstår.
 
 
 

 
Den ende som håller Paulus sällskap i Rom när han skriver sitt sista brev är Lukas, läkaren. Nu ber aposteln, i brevets avslutning, att Timotheos ska komma snart, helst före vintern – och att han ska ta med sig Markus!
Det är en anteckning med en speciell bakgrund. Paulus hade många år tidigare betraktat Markus som desertör när denne övergett honom och Barnabas under deras missionsresa. Men relationer kan helas även när djupa sprickor uppstår mellan människor.
Om Paulus önskan gick i uppfyllelse kan vi föreställa oss följande: en kvartett på fyra personer möts i en fängelsecell i Rom. Det är vinter, och en av dem väntar på sin avrättning. Två av dem, Markus och Lukas, skulle komma att tillhöra Bibelns fyra evangelister.
Vad betydde denna tid – hur lång den nu var – tillsammans med Paulus för de evangelier dessa två kom att skriva? Fick de råd av Paulus beträffande redigeringen av evangelierna? Bidrog han med detaljer, eller Jesusord, från den muntliga traditionen som de kunde foga in i sina berättelser? Eller var det rentav här, under deras sista tid tillsammans i Rom, som Paulus uppmanade dem att skriva vad som kom att bli kyrkans evangelier?
Om allt detta kan vi bara spekulera. Men återföreningen mellan Paulus och Lukas, och deras yngre vänner, Markus och Timotheos, måste ha varit en både vacker och gripande syn.
Tröstad och styrkt av vänskapens sakrament kunde nu aposteln invänta sitt martyrium.
 
 

 
Hur definierar författaren till Andra Timotheosbrevet ett meningsfullt liv när det är dags att summera?
Redan i Apostlagärningarna har Paulus förklarat att ett enda ger mening åt hans liv; ”Jag vill bara fullborda mitt lopp och det uppdrag jag har fått.” (Apg 20:24) När han skriver brevet till Filippi förklarar han att han är beredd att kasta allt på ”sophögen” för en enda sak: att ”få leva i honom”. (Fil 3:9)
Nu, i fängelsecellen i Rom och i väntan på vad han visste skulle bli en våldsam död, kan han fira när han ser tillbaka på de tre decennier som gått sedan han mötte Jesus utanför Damaskus: Jag har fullbordat mitt lopp, jag har bevarat tro. (4:7)
I sitt avskedstal tvekar inte Paulus över vad som nu väntar honom: döden är inte ett nederlag, inte slutet; den är kröningen för den som ”längtar efter hans ankomst” (4:8).
 
 

 
Avslutningen av brevet innehåller något av det mest personliga Paulus skrivit. Allt det han tidigare berört i detta brev har lett fram till detta.
Orden jag, mig och mitt återkommer 22 gånger i de tretton verser – 4:6-18 – som inleds med att Paulus låter Timotheos veta att han nu inte har långt kvar: ”Mitt eget liv utgjuts redan som ett offer, och tiden är inne då jag måste bryta upp.”
Två metaforer dominerar: offer och avsked. Det Paulus nu vill säga till Timotheos är: Jag har gjort vad som var nödvändigt under den tid som gavs mig; nu måste du göra vad som är nödvändigt under den tid som ges dig.
Aposteln har fullföljt sin tjänst, hans martyrium firar Kyrkan den 29 juni. Nu måste Timotheos göra detsamma, liksom alla i hans efterföljd som Gud kallar: ”gör vad som åligger en förkunnare och fullfölj din tjänst.” (4:5b)
 
 

 
All tid är Guds tid. Någon 40-timmarsvecka kan det därför inte bli tal om för pastor Timotheos. ”Förkunna ordet, träd upp i tid och otid … var beredd att slita ont.” (4:2, 5)
Paulus program för sin unge adept skulle kunnat leda till utbrändhet. Om det inte varit för den källa han blivit anvisad: ”hämta styrka i den nåd vi får genom Kristus Jesus.” (2:1) Det är inte det myckna slitet som tröttar mest. Det är när arbetet blir en drog som själen förbränns.
Nåden gör intet till allt och arbetet till vila.
I kraft av nåden är Guds bud inte något utanför oss själva, eller vårt överjag – det är kärlekens tvingande krav i det egna hjärtat. Och kärleken ”uthärdar allt” (1 Kor 13:7).
 
 

 
Den sista stafettväxlingen: Paulus har nu fullbordat sitt lopp, Timotheos har sitt framför sig. Den döende aposteln överlämnar sitt apostoliska uppdrag till den lärjunge som blivit honom mest förtrogen. Denne har troget följt honom, som Paulus själv säger, ”i min lära, mitt liv, mina föresatser, min tro, mitt tålamod, min kärlek, min uthållighet, mina förföljelser och lidanden” (3:10-11)
Det finns något högtidligt över den uppfordrande uppmaning som inleder det fjärde kapitlet. Den inleds med orden: ”Jag besvär dig vid Gud och Jesus Kristus, som skall döma levande och döda, jag besvär dig vid hans ankomst och vid hans rike…”
I Guds och Kristi närvaro, och i ljuset av det faktum att Herren en dag ska få det sista ordet, överlämnar Paulus stafettpinnen till Timotheos. Denne ska framför allt vara medveten om en sak: en Jesu Kristi förkunnare är ytterst ansvarig, inte inför kyrkoråd och församlingsstyrelser, inte inför media, vänner eller församlingsbor, utan inför honom som en dag ska döma levande och döda.
 
 

 
Vad är det som händer inom en människa som vet att hennes död är förestående?
Det fjärde kapitlet i Andra Timothesbrevet är något av det allra sista Paulus skriver, och det är något av det mest personliga vi har bevarat från hans penna. Under apostlafastans sista vecka ska vi göra några korta anteckningar utifrån detta kapitel.
I ljuset av att han inser att han inte har långt kvar – ”Tiden är inne då jag måste bryta upp” (v 6) – vädjar Paulus till Timotheos att komma till honom.
Ensamheten är nu svår för den frihetsberövade aposteln. Han längtar efter vänskap och värme. Några av dem som tidigare stått honom nära har svikit. ”Demas har av kärlek till denna världen övergett mig” (v 10).
Huvudärendet med det brev Paulus skriver är, som vi tidigare sett, en önskan att en sista gång få se Timotheos. Och nu angelägenheten hög: ”Försök komma hit snart” (v 9).
Tiden, alltid begränsad, är ibland mycket kort.
 

 
”Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig.” Ljusdiakonen upprepar orden ur Psaltaren 119:105 inför läsningen av evangeliet i mässan varje söndag.
Om det är sant, och så tror kyrkan, blir vi aldrig färdiga med Bibeln. ”Läs ständigt Guds ord, släpp aldrig taget om dessa heliga skrifter”, skriver kyrkofadern Hieronymus.
För Timotheos är Bibeln därför det viktigaste arbetsredskapet. Studiet av Skriften har för pastorn ett överordnat syfte: att upplysa den väg på vilken själen kan ”bli räddad genom tron på Jesus Kristus” (2 Tim 3:15), så att vi ”kan bevara vårt hopp” (Rom 15:4).
Därför ber vi i sakristian när mässan är avslutad: I Ordet var liv, och livet var människornas ljus . Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. (Joh 1:4)
 
 

 
I avslutningen av det tredje kapitlet möter vi några av Nya testamentets mest citerade verser om Bibeln som Guds ord.
”Varje bok i skriften är inspirerad av Gud.” (3:16) För aposteln är det självklart att hela den samling skrifter som utgjordes av den hebreiska Bibeln, som Timotheos hade växt upp med och som detta brev senare skulle bli en del av, var en ”gudandad” textsamling.
Varken han eller de övriga apostlarna är dock upptagna av hur eller på vilket sätt Skriften är inspirerad av Anden. De talar däremot om hur Bibeln ska användas: ”så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar.” (3:17)
Guds ord gudomliggör. Heliga texter formar heliga liv när de läses i en anda av bön. Men de förfelar sitt syfte när de blir drivmedel för ”oordnade diskussioner” (2:23).