Fastebloggen

 
”Samma kyrka som hyllade celibatet, gjorde äktenskapet till sakrament.”
– David W Fagerberg
 
 

 
Att vi döps i Faderns namn innebär att Fadern vittnar i vårt dop. ”Du är min älskade son. Du är min älskade dotter.”
Att vi döps i Sonens namn innebär att vi förenas med Jesus i vårt dop. ”Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han.” Ta fasta på orden: ett med honom och förenade med honom.
Att vi döps i den helige Andes namn innebär att Anden sänker sig ned över oss i dopet för att stanna. ”Han ska vara hos er för alltid.”
Den heliga Treenigheten är dold och uppenbar i vårt dop.
 
 

 
Som skapad till den treenige Gudens avbild är människans viktigaste läggning att älska. En oändlig potential finns från början nedlagd i vårt väsen. Människan är capax Dei, säger kyrkofäderna, hon har kapacitet att i sin själ rymma Gud. Hennes möjlighet att mogna är gränslös.
Om vår destination är Gud, vars ”enda gräns är frånvaron av gräns”, för att tala med Gregorios av Nyssa, är fullkomligheten ett vardande. Fullkomlig är den som ständigt blir. Genom kärleken blir vi alltid något mer.
 
 

 
Kyrkofäderna använder det grekiska ordet perichoresis för att beskriva den inbördes relationen mellan Fadern och Sonen och Anden. Det uttrycker hur de tre, jämbördigt och i fullständig harmoni, delar varandras liv. Ingen är över och ingen är under. Var och en av personerna är sin egen, men ingen kan tänkas utan de andra. De förblir, lever och verkar i och genom varandra. ”Fadern är i mig och jag i Fadern”, säger Jesus.
Det är detta förblivande i varandra som perichoresis uttrycker. Dess innebörd är att den ene ”ger rum” inom sig för den andre. På radikalt tänkbara vis uttrycks med detta ord vad som även gäller människan så som Guds avbild: vi är inte individer som vid ett eller annat tillfälle ingår en personlig relation med varandra. Det är relationen som konstituerar verkligheten och gör oss till personer.
 
 

 
Trefaldighetsveckan är den apofatiska veckan under kyrkoåret, en tid när vi hejdar oss inför Guds outgrundlighet. ”Vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud. Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar.” (Rom 11:33)
För den som lever kvar i pingstens nyktra rus blir talet om Gud förtätat och autentiskt, men svårfångat. Det är ett tal till Gud mer än om Gud. Hänförande mer än beskrivande. Förundran blir den jordmån i vilken tron kan växa. Gudstjänsten blir en doxologi, en lovprisning. Och kyrkan träder fram i sitt esse.
 
 

 
Den väsentliga innebörden i bekännelsen till Guds treenighet är att Gud till sitt väsen är kärlek – en kärlek han inte kan behålla för sig själv.
Den som inneslutits i den ”fråge- och svarslös kärlekens omfamning”, för att tala med Tito Colliander, behöver inga skäl för tron. Hon är själv skälet.
Detta är det yttersta syftet med all fasta.
 

 
I dag börjar apostlafastan, som sträcker sig till kvällen före den 29 juni när Kyrkan firar apostlarna Petrus och Paulus.
Vi har just firat den heliga Treenighetens stora fest, och ägnar därför den första veckan av apostlafastan åt att stillna inför denna högtids mysterium.
Vi görs nu uppmärksamma på två frestelser: att säga för mycket om Gud eller att säga för litet. Talet om Guds treenighet är och förblir ett mysterium som vi kan tränga in i och meditera över, men aldrig lösa som om talet tre i Treenigheten vore ett antal. Som Maximos Bekännaren uttrycker det: “Även om Gud, som är bortom allt, firas av oss som Treenighet och Enhet, så är han varken tre eller ett så som vi är bekanta med dem i siffror.”
 
 

 
Profeten Sakraja uppmanar i en av dagens läsningar: ”Var stilla inför Herren, allt levande.” (Sak 2:13)
Stillheten är talets fasta. När återhållsamheten når det myckna talet och orden skalas av sitt hull, kan en ny fasthet infinna sig i det talade. Kärlekens fasthet.
I stillheten föds profeterna. De som hör Herren tala och i sitt tal bär det eviga Ordet till världen.
Bild: Zandra Erikshed.
 
 

 
Frågan om vad och hur man skall äta är högst personlig. Efter sitt studiebesök i öknen ger Johannes Cassianus följande råd:
På tre sätt kan man bli herre över begäret efter mat och dryck. För det första, ät på bestämda tider, och håll dig till dessa. Det gäller att inte äta tanklöst, styrd av plötsliga infall. För det andra, stoppa inte magen full. Återhållsamhetens generella mål är att ingen får äta sig övermätt. Och för det tredje, undvik att vara en läckergom som roar sig med extravaganser!
 
 

 
Pingsten är den tid när vi på ett särskilt sätt ber om alla kristnas synliga enhet. Hoppfulla tecken om en ny andlig vår, om djärva steg mot en större enhet, har under den gångna våren kommit från våra ledare i de stora kyrkorna. Den nye biskopen av Rom, Franciskus, framhåller gång på gång kyrkans enhet som en avgörande fråga.
Ett viktigt enhetens tecken är den ekumeniska kommuniteten i Bose.  Denna vecka uppmuntrades de av två överraskande besök, först av den ekumeniske patriarken Bartholomeus.
I går gästades de av den nye koptiske påven Tawadros, som önskade möta bröderna och systrarna i Bose i samband med ett kort besök i Italiten.

Inför pingsten förenas vi med kristna över hela världen och ber:
Kom Helige Ande och för samman alla kristna i lovsången till Gud. Ge oss uppriktighet i vår strävan efter förnyelse och försoning. Gör oss alla till ett i tron medan vi vandrar på Kristi väg till himlens härlighet. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.