Fastebloggen

 
Helgelsens udd i den monastiska traditionen är att leva i helvetet utan att förtvivla.
 

 
Varje fastedag ges oss för att vi ska få ett djupare fäste i kyrkans tro. Talet om ”kyrkans tro” innebär inte att vi nöjer oss med övertagna trosföreställningar. Det är skillnad mellan trygghet och tro. Den så kallade personliga tron växer när den kristne lever i en nödvändig balans mellan det givna, och mitt i denna trohet, en ständig beredskap till uppbrott, en väntan och ett oavlåtligt sökande.
Gunnel Vallquist kommenterar den mognadsprocess som får tron på Jesus att växa fram: Denna tro är inte en tilltro till lärosatser om Jesu person, utan en kontakt från person till person, som utmynnar i förvissningen att här möter den mänskliga dimensionen den gudomliga.
 

 
I dag förbereder kyrkan den fest som firas den 6 januari, som i öst kallas Theofania, Gudsuppenbarelse, och i väst Epifania, uppenbarelse. I öst firas denna dag Jesu dop och i väst de vise männens besök hos barnet i Betlehem. I ortodox tradition är det en av året största andliga fester, något som gör trettondedagsafton till en lika sträng fastedag som julafton.
Den regel som gäller för klassisk matfasta i kyrkans tradition är enkel: man avstår kött, fisk, ägg, vin och mjölkprodukter.
På Nya Slottet bjuder vi efter vesper ikväll gästerna på en Ribollita, en anspråkslös med likväl mycket god toscansk soppa där svartkål är den mest iögonfallande ingrediensen.
 

 
”Ingen har någonsin sett Gud. Den ende Sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss”, skriver evangelisten Johannes. (Joh 1:18) Gud förblir osedd. Vi kan varken säga något säkert om Gud eller göra oss en bild av honom.
Men om Gud har gett sig till känna? Om han har kommit oss så nära att han blivit människa? I så fall kan vi vittna om honom, i både ord och bild. Våra ord och bilder återger inte det osynliga hos Gud, utan det som blivit synligt och därmed förklarat.
Hörandet, seendet, beröringen: allt vittnar samstämmigt om Guds inträde i världen. ”Ja, livet blev synligt, vi har sett det och vittnar om det.” (1 Joh 1:2)
 
 

 
På adventstidens näst sista dag gör vi ännu en märklig parallelläsning inför julen. Berättelserna om Simsons och Johannes döparens födelse är som två pusselbitar som fogas in i varandra. (Dom 13:8-24. Luk 1:57-66). De utgör preludier till det ofattbara.
”Vad heter du?” frågar Manoach ängeln som uppenbarar sig för honom och hans hustru inför Simsons födelse. Ängeln svarar: ”Varför frågar du vad jag heter? Mitt namn är ofattbart.”
Händelsen ur Domarboken är en Kristusprofetia. Ofattbar är hans namn. Outgrundlig den Oskapades födelse i Betlehem. Outsäglig den Eviges födelse i människohjärtat.
 
 

 
”Min själ prisar Herrens storhet!” (Luk 1:46) Ingen tid under året sjunger kyrkan Marias lovsång med sådan hänförelse som veckan innan jul. I sin lovprisning efter bebådelsen är Maria profet, likt Sakarja, Jesaja och Johannes döparen. Hon sjunger ut sin profetia när Anden kommer över henne.
Maria är själv templet där Herrens härlighet bor, arken där Guds ord förvaras, skålen med det himmelska mannat, den port genom vilken Kristus träder in i världen och besöker mänskligheten. Hon är den förseglade källan från vilken det livgivande vattnet flödar.
 
 

 
”I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen.” (Luk 1:26)
Varför denna omsorg om tidsangivelsen? Om Gud varit på besök vet man det. Tidpunkten för Guds tilltal är ett levande minne som inte går att utplåna. Som det heter: ”Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse.” (Rom 11:29)
Vi råder inte över tidpunkten för Guds besök. Han kommer när han vill. Ängeln är den oväntade gästen som anländer oanmäld, men alltid i rätt tid. Det enda vi råder över är vårt svar på Guds besök. ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” (Luk 1:38)
 
 

 
Två profeter i Israel, och deras födelser, kontrasteras på ett oväntat sätt i liturgin denna dag. Simson framställs som en gammaltestamentlig förebild till Johannes döparen, och i båda fallen förebådas deras födelse av änglar.
”Med honom inleds Israels befrielse”, (Dom 13:5) säger ängeln som besöker Simsons mor om det barn hon skall föda. ”Han skall få många i Israel att vända tillbaka till Herren”, (Luk 1:16) är ängeln Gabriels ord till Sakarias om den son hans hustru, Elisabet, skall bli havande med.
Bägge dessa födelser var mirakel. Om såväl Manoachs som Sakarias hustrur heter det att de inte kunde få barn. Simsons och Johannes födelser pekar fram mot ett mysterium som fyller oss med förundran: Messias födelse av en jungfru.
 

 
Gud ville att Ordet som blev människa skulle kallas Josefs son, för att de löften som getts åt David skulle uppfyllas.
Josef är en uppfordrande förebild för alla män. Egentligen behövdes han ju inte: Jesu födelse sker ”utan någon mans vilja”, (Joh 1:13) säger Johannesevangeliet. Ändå var hans ja till det uppdrag som anförtroddes honom, att ta Maria till hustru, avgörande för frälsningens fullbordan. Det är genom Josefs släkttavla som Jesus härstammar från David – inte genom Marias. Så var bestämt i Guds hemliga rådslut. Men det förutsatte den därtill utsedda mannen.
Josefs ja till sin kallelse som make och far var alltså nödvändigt eftersom Jesus till det inre måste vara Davids son. Därför har Josef samma del i föräldraskapet som Maria, trots att han inte är biologisk far till Jesus.
Hur mycket förstod Josef av allt detta under de tysta åren i Nasaret? Det vet vi inte och behöver inte veta. Den förebild Josef efterlämnar åt oss är viktigare: han var den förste mannen i historien som levde det fördolda livet med Jesus och fann att det var gott.
 
 

 
Vi går nu in i den avslutande, förtätade delen av adventstiden. Sedan mycket tidigt i kyrkan har de sju dagarna före jul präglats av det första förbundets väntan på Messias. Adventets inledande portalgestalter, profeterna Sakarja, Jesaja och Johannes döparen, hamnar nu i bakgrunden och uppmärksamheten riktas mot honom som skall födas till världen. Dag för dag möter vi de människor och händelser som bereder väg för Frälsarens ankomst.
Vi inleder denna avslutande etapp på vandringen mot julen med att i dag stanna inför Jesu släkttavla. När Gud ville försona alla människor med sig, lät han syndare och tvivlare ingå i sin släkttavla.
I dag tackar vi särskilt Gud för våra mödrar i tron – Tamar, Rahav, Rut, Batseba – som vittnat om den frälsning Gud vunnit åt oss. Framför allt tackar vi för Maria, den saliga jungfrun. I henne når vår väntan sitt slut. Genom henne kommer Gud till oss.