Fastebloggen

 
Första fastedagen efter påsk:
”Någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.”
Men vem ber: “Herre, led mig dit. Jag önskar gå dit jag inte vill gå.”?
 
 

 
Påskveckan är fastefri vecka. 

 
Den symboliskt iordningsställda graven vill hjälpa oss att stanna inför det ofattbara och ohyggliga: Det finns en dag när Guds son är död och Fadern utom räckhåll. Det levande Ordet talar inte längre. All kommunikation mellan himmel och jord är bruten.
Uppenbarelsens ljus har slocknat i världen. Jesus, som visade oss Faderns ansikte, har blivit en förbannad, hänvisad till de förbannades hemort: den andra döden. Därifrån kan ingen människa återvända.
Det är för just denna dag Jesus har kommit. Om han inte var död – verkligt död – skulle det eviga livet vara en illusion.
 
 

 
Ingen dag under året är så mättad av allvar som den Stora fredagen. Om vi inte har förstått det tidigare, förstår vi det i dag: synden kan inte förlåtas – den måste försonas, och därmed tas bort. Just så sjunger vi också i varje mässa: O, Guds lamm, som borttager världens synd.
Den unga kyrkan visste vad den gjorde när man i hjärtat av trosbekännelsen placerade orden pro nobis – för oss. Det var för oss Gud blev människa, det var för oss Jesus dog, begravdes och uppstod. Och då inte bara för vårt bästa, utan i vårt ställe. Om denna verklighet urvattnas lämnas vi med intrycket att synden inte är så allvarlig, att den kan förlåtas oavsett om Kristus hade utlämna sig själv eller inte, eftersom Gud är god. Korset reduceras då till en symbol för Guds godhet, ett tecken, men inget som förändrar något.
 
 

 
Triduum Sacrum, De heliga tre dagarna, är här. Var och en av dem svarar mot tre platser och tre mysterier: Övre salen, Golgata och Graven. Under tre dagar firar vi tre stora hemligheter i vår tro: Eukaristins mysterium, Korsets mysterium och Den tomma gravens mysterium.
I dag är ”kalkens födelsedag”. Den Stora torsdagen kan sammanfattas i en enda mening, en bön som beds i liturgin i ortodoxa kyrkor denna dag, men också varje gång den troende tar emot kommunionen:
Av din hemlighetsfulla måltid, Guds son, låt mig i dag bli delaktig: ty jag skall inte avslöja hemligheten för dina fiender, inte ge dig en kyss som Judas, men likt rövaren ber jag dig: Herre, tänk på mig när du kommer i ditt rike.
 
 

 
Under Stora onsdagen står två gestalter i centrum. Två handlingar. Kvinnan i Simons hus och Judas Iskariot. Kvinnan smörjer Jesus, som en beredelse för hans begravning. Judas sätter sitt förräderi i verket, den handling som lett till att kyrkan har avskilt varje onsdag under året som fastedag.
Fallet Judas är så förfärande och gåtfullt att vi gör klokt i att avhålla oss från att spekulera i det. En mening ur liturgin i den ortodoxa gudstjänsten denna onsdag lyder: Den otacksamme lärjungen, som du hade fyllt med din nåd, har förkastat den.
Här finns ett allvar som kyrkan inte har tillåtelse att undanhålla oss: det är möjligt att förkasta den nåd man en gång tagit emot.
 
 

 
Under tisdagen i Stora veckan fortsätter Jesus att undervisa i templet om sin ankomst vid tidens slut. Hans tal mynnar ut i en maning till vaksamhet: ”Håll er därför vakna.”
Jesus avslutar denna långa undervisning med att inför sina lärjungar förutsäga vad som väntar: ”Ni vet att det är påsk om två dagar. Då skall människosonen utlämnas för att bli korsfäst.”
Nu är vaksamhetens vecka, vägvisaren för alla andra veckor.
 
 

 
I många traditioner läses på måndagen och tisdagen under Stora veckan Jesu tal om brudgummens ankomst vid tidens slut.
Kristus är brudgummen som skall överges av alla, av sina närmaste, av hela skapelsen, ja, av sin egen Fader. Alla skall vända honom ryggen. Jesu rop på korset – ”Gud, min Gud, varför har du övergivit mig!” – rymmer ett ord, överge, som finns endast på ett annat ställe i Bibeln. I Första Mosebokens andra kapitel heter det att mannen skall överge sin far och sin mor för att leva med sin hustru ”och de skall bli ett”.

Inför påsken möter vi en utmanande och djärv tanke: på samma sätt som en man måste överge sin far och sin mor för att bli ett med sin hustru, måste Kristus, vår brudgum, bli övergiven av sin Fader, för att kunna bli ett med kyrkan, Kristi brud.
 

 
Nyckeln till bönen i Getsemane ligger i själva tilltalet. När Jesus säger ”Abba! Fader!” gör han något oerhört, något som var otänkbart i judisk tradition. Ingenstans i den judiska bönelitteraturen tilltalas Gud med ordet Abba, ett ord med vilket barnet i en familj tilltalade sin far. Detta tilltal speglar hjärtat i Jesu gudsförhållande.
Här framträder Jesu hemlighet. Sonen, som i sig upptagit den mänskliga viljan, talar till Fadern. Genom hans lydnad har den mänskliga viljan dragits in i hans sonskap. Som Kristi medarvingar delar vi hans gemenskap med Fadern och kan nu använda samma tilltal när vi vänder oss till Gud: Abba! Fader!
 
 

 
Det andra ordet som ger uttryck för hur Jesus i Getsemane överlåter sig åt sin översteprästerliga tjänst är ”fullkomnas” (teleioun).
I de fem Moseböckerna används detta ord uteslutande i betydelsen ”prästviga”, en terminologi som Hebreebrevet nu knyter an till. Genom sin lydnad, sitt tillkämpade ja till Fadern, vigs Jesus till sin översteprästerliga tjänst. Han blir en överstepräst, ”lik Melkisedek”.
Den gåva han frambär och genom vilken hans tjänst fullkomnas är gåvan av sig själv, och därmed av hela den mänskliga existensen.